|195|

Fågel i rosengård.

(Sylvias visa 16.)

Jag vet en fågel i rosengårdar,

Som än jag bannar och än jag vårdar.

Han har sin bur i min venstra sida,

Han är så flyktig, han vill ej bida.

|151|

5– Min fågel du,

Hvad vill du nu?

– O, lös min vinge,

Att fri jag finge

Se vårens fröjd

10I dal och höjd!

– Min lilla fågel i rosenburen,

Var fri, och flyg från den trånga muren,

Och bada glad i den blå azuren,

Drick mod och hopp i naturens famn!

15Min fågel flyger på lätta vingar,

Men ack, en längtanoriginal: långtan hans fröjd förringar;

Han suckar, suckar så outgrundligt,

Han suckar åter och suckar stundligt.

– Du stygga vän,

20Hvad vill du än?

– O, säg för ingen

På jorderingen,

Men ack, mig lär

Hvad kärlek är!

|196|

25– Min lilla fågel, tag dig till vara!

Jag törs ej säga, jag kan ej svara.

Bed himlens stjernor dig det förklara,

Och fråga skogen i morgondagg!

Då går ett qvitter i löf och toppar,

30Som perleregn öfver myrtenknoppar,

Och skogen doftar, och stjernan nickar;

Men fågeln än på sitt galler pickar.

– Så säg, jag ber,

Hvad vill du mer?

35– O, låt mig bygga

Ett bo, att trygga

Min frid, min tröst

Till lifvets höst!

– Mitt hjertas fågel, min ljufva, bittra,

40Bygg bo på klippor, som ej förvittra!

|152|

Gud gif’ din kärlek en qvist, att qvittra

Din glada, älskliga visa på!

1867.