Leonard Falander
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Enckell uppger att dikten är daterad 14 november 1870.
Leonard Fahlander, född 1807 i Uleåborg, var en av grundarna av mentalsjukhuset i Lappviken, Helsingfors. Han hade studerat medicin i Uppsala, och gjorde i slutet av 1830-talet stipendieresor runt om i Europa för att bekanta sig med olika sjukhus och metoder. Fahlander tjänstgjorde som sjukhusets förste överläkare 1840–1868 och utnämndes till professor 1863.
Familjerna Topelius och Fahlander umgicks privat, makarna Fahlanders hem i Lappviken uppges ha varit fyllt av musik och blommor (vers 44–46). Om läkaren Fahlander säger Topelius: »Doktorns ögon hade en förunderlig makt att behärska de sinnessjuka, men hade också av det ständiga umgänget med dessa olyckliga fått något frånvarande, som gjorde att man först vid närmare bekantskap i honom lärde sig känna en hjärtegod människa» (jfr vers 33–40). Fahlander dog den 29 oktober 1870, »saknad av många, som under hans vård återfått medvetande om sitt människovärde» (1922, s. 148). – Enckell konstaterar att Lappvikens sjukhus denna tid hade en tragisk aktualitet i det litterära Finland: här vårdades J. J. Wecksell från 1865 och från november 1870 Aleksis Kivi (1970, s. 253).
Versen är jambisk pentameter med rimflätningen aBaBccDD.
Bibliografi
Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 250–353; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 148, 207
Leonard Falander.
Mins du en sommarqväll, när solens brand
Så sakta slocknade i vestanfjärdar,
Det hvita huset der på vikens strand,*)Lappvikens vårdanstalt för sinnessjuka, naturskönt belägen invid Helsingfors.
Fördystradt af den mur, som det omgärdar?
5Bor här ej friden vid naturens barm?
Är icke här, så skild från stadens larm,
Den lugna hamnen för en stilla lycka,
Som parkens sus och sköna blommor smycka?
|236|Nej, vandrare, som kom så glad i håg,
10Du vänder härifrån bedröfvad åter.
Så bitter är ej hafvets salta våg,
Som här den tår en namnlös smärta gråter.
Här flämtar skymd, och slocknad ej likväl,
Förnuftets lampa i en menskosjäl;
15Här trånar efter ljus i mörka banden
Den brutna, stoftomsnärda menskoanden.
|100|Här är de lefvande begrafnes bo;
Men blott ett steg härfrån är kyrkogården,
Der inga drömmar störa grafvens ro
20Och qvalen slumra under minnesvården.
Du lycklige, som lifvets fröjd begär,
Förstår du huru dyrt det offret är,
För den, som kunnat välja bättre öden,
Att här bo mellan vansinnet och döden?
25Det var en man, som detta offer bar
För menskors väl i långa, långa tider,
Den man, som först i Finland grundat har
Ett hoppets hem för själens mörka strider.
Här fogade han hop, på kärlek rik,
30En brusten länk i själens mekanik;
Här gaf han son åt mor, åt make maka,
Åt vänner vän ur grafvens natt tillbaka.
Hur lugn, hur mildt beherskande han gick
Bland detta folk, som ingen regel leder!
35Det var som såg hans djupa tänkarblick
I själens bottenlösa afgrund neder.
Vilddjuret, löst från hvarje menskligt band,
Sig krökte undergifvet för hans hand;
Det stilla grubblet, trefvande i dimman,
40Såg i hans blick den första räddningsstrimman.
|101||237|Hvad djup af kärlek, ljus och inre frid
Behöfs ej der, att så mot mörkret strida!
Och när hans krafter svigtade dervid,
Stod der en trogen maka vid hans sida
45Och läkte sjuka hjertan, honom lik,
Med modersömhet, blommor och musik,
Tilldess i välljud smälte smärtans tårar
Och vissna höstar blommade som vårar.
Lykttändare i tankens natt han var,
50Och dock så flärdlös i sin barm han gömde
Det offer han för menskligheten bar,
Att han sig sjelf och verlden honom glömde.
Så oafvändt, så fast af viljans stål,
Hans blick var riktad mot de högsta mål,
55Att allt det glitter menskor efterfika
Med dårens kungamantel gälde lika.
Nu har han tagit ut sitt korta fjät
Till grafven, till sin granne der på stranden.
Hans gamla skyddslingar förstå ej det,
60De stirra liknöjdt, obekant på sanden.
Törhända, undangömd vid griftens grus,
Står likväl en, som förts från natt till ljus,
Och med hans tår, ur tacksamt minne vaknad,
Sig blandar fosterlandets tack och saknad.
|102|65Vis eller dåre, hvad är menskors slägt
För Honom, som allen, allen är ljuset?
En skugga blott, en vilsen aftonfläkt,
Som irrar famlande mot fadershuset.
Du högsta ljus, fullkomna du och stärk
70Dem, som på jorden verka här ditt verk,
Och när, som denne, de i mödan dignat,
Låt, Herre, deras minne bli välsignadt!
1870.