Gamla året till det nya
Kommentaari
Kommentar
Dikten trycktes i Åbo Underrättelser 5/1 1867.
Eftersom Topelius språkrör Helsingfors Tidningar hade upphört 1866 och ett värdefullt honorar därmed föll bort förband sig Topelius att medverka i Åbo Underrättelser under 1867. Nyårsdikten var det första bidraget och i februari ingick följetongen »Pastorsvalet i Aulango» (Vasenius IV, s. 185).
Topelius tar här till tongångar som dittills varit främmande för honom eller mer varsamt framförda, noterar Klinge. Samtiden beskrivs som rutten, falsk, förtryckande och egoistisk och mänskligheten förutspås ett hemskt öde om ingen bättring görs (2000, s. 328).
Versen är femtaktig, jambisk-anapestisk och orimmad.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
23–24 Med koppartråd / Jag jordens båda hälfter har sammantråcklat. Syftar på den elektriska telegrafen som började byggas ut under 1850-talet; en atlantkabel togs i bruk 1866.
48 Verldsträdet Yggdrasil i nordisk mytologi, även Mimers träd.
48 Mimers källa. vishetens ursprung.
Bibliografi
Klinge, Idyll och hot 2000, s. 328; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 380; Vasenius IV, s. 185
Gamla året till det nya.
Ett sandkorn droppade ned ur verldens timglas;
Ett flarn dök spårlöst under i oceanen,
Ett fingersmått vardt fylldt med oändlighet,
Och menskan hissnade öfver måttets storhet.
5Då seglade tankens sjöman ut på fjärden
Af strandlöst haf och såg myriader verldar,
Som böljor glittrande, höjas, sjunka ned
I det omätliga, der hans båt förliser.
|115|Och tidens örn kom kretsande genom rymden
10Och såg en liten punkt i den ljusblå ethern;
Der slog han ned och lade sitt ägg i snön,
Och deraf föddes seklernas yngsta spenbarn.
Vi voro många sådana. Ingen räknar
Vårt tal i ziffror. Ingen ännu har mätit
15De cirkelbågar jorden i alltet skref,
Allenast Han, kring hvilken verldarna rulla.
Men jag, den närmast yngste af örnens ungar,
Som nu vingskjuten störtar i oceanen,
Jag ger förgängligheten i arf åt dig
20Och kastar tiden bort som en sliten klädnad.
Den stund jag bar en ziffra i seklets häfder,
Har jag sett riken ramla och folk förvandlas
Och tankar gro, som gräsen.
Med koppartråd
Jag jordens båda hälfter har sammantråcklat.
|147|25Du unga år, far varligt med menskoslägtet!
Det är af vax och våris, förgås som blomstren,
Men bär en mäktig gnista af evighet,
Hög, oförstörbar, i längtansfulla barmen.
Blås, friska vind! Låt gnistan i flammor vexa!
30Låt menskotanken högre än furans toppar
Mot stjernor stiga, medan en fågelsång
I kronan sjunger odödligt Skaparns allmakt.
Hugg ned det ruttna! Är ej den vida jorden
Guds svedjemark, der yxan beständigt dånar
35Mot trädens rot, och menniskan häpnar dock,
Att kornet gror ur askan af det förgångna!
Men bred din örnavinge som sköld och pansar
Kring hvarje ädelt frö, som i stoftet trampas,
Och låt det gro välsignadt ur natt och död
40Till sommarsol och gyllene framtidsskördar!
|116|Res upp det svaga, härjade och förtryckta!
Bryt ned hvar boja! Bräck alla vrånga murar!
Men kom ej vid den eviga lag, som byggt
Af rätt och sed det heliga ordet frihet!
45Ryck masken från det falska! Aftvätta sminket
Från lögnens rosiga kind! Smält glitterguldet
Från flärdens anlete! Sanning är lifvets rot:
Se, mörker hvilar än öfver vida länder,
50Och folken sucka sorgsna i dödens skugga.
Låt dagen gry! Låt eviga solars glans
I klarhet lysa öfver förgångna skuggor!
|148|Sänd du hugsvalande ned en himmelsk ljusblick
Till allt, som lider, allt, som förgätet fryser,
55Förhungrar, törstar, allt, som förgråtet ser
Från jordens sorger upp mot ett bättre ofvan!
Och sänd jemväl till det frusna land i norden,
Der folkens isade snöplog går att bana
En väg mot polen och stelnar i drifvor bort,
60Sänd dit en vår, som grönskar i öde hjertan!
När du, som jag, vingskjuten i hafvet störtar
Och stum begrafvar stundernas lilla äflan
I det omätliga, – sjunk, du tidens flarn,
Af folkens kärlek följd, i det tysta djupet!
65Välsignad vare Han, som, allena mäktig,
Onämnbar, outgrundelig, allgod, allvis,
Lofsjunges högt af sferernas harmoni
Och samlar tidens blomster i evigheten.
1866–1867.