|105|

Frans Sedmigradsky.

Han var en gammal, fryntlig, skallig man,

Hvit halsduk och blå frack med knappar blanka.

Stödd på sin käpp, befanns han ofta vanka

|239|

I stadens esplanader af och an.

5Få kände honom. Främling här var han,

Man sade polack; ej berömd, ej lastad,

Men som en stänk af Nevans böljor kastad

Till våra kuster. Hvad han varit förr,

Det visste ingen. En ibland de många,

10Som, klappande på lyckans stängda dörr

Och trött att der den kala hjessan stånga,

På gamla dagar sökt och funnit ro

I något ensligt, tarfligt ungkarlsbo.

Ett visste man, att gubben kunde rita,

15Och det ej illa. Här var ondt om krita,

Och ingen gjorde sig för konsten grön,

När teckningslärarn räknade i lön

Etthundrafemti rubel, utom klangen

Att höjas upp till fjortonde i rangen.

|106|

20Det var dock något, tänkte gubben S.

Han fick sin tjenst, förutan allsköns press,

Af vederbörande, och en vikarie

Fick lära hans studenter ett och hvarje.

Hvad alltså gamle S. fick här uträtta

25Till konstens fromma, vet jag ej berätta,

Men troligt är, att mycket var ej detta,

Om ej att han, som hade mycket sett

Och mycket rest och hade nog sin mening,

Som kritikus var stadens nummer ett,

30När ingen kände än en konstförening.

Han lefde som en ostra i sitt skal,

Gaf ej kalas, besökte ingen bal

Och höll till godo sillar och potatis,

När ingen bättre middag erhölls gratis.

35Det sades gubben var en girigbuk

Och samlade med hundrafemti rubel

En vacker skatt till arfvingarnes jubel,

Som det bland snålingar är lofligt bruk.

Han smålog, när han hörde sådant rykte,

40Han gjorde ingen klok på hvad han tyckte,

Gick lika fryntlig i sin blåa frack

|240|

Och lika obekymrad vatten drack.

En dag förnam man: nu är gubben död,

Och hvem skall ärfva honom? Ingen nöd!

45Det arfvet går ej af för svafvelstickor,

Och finnes ej en polsk beskedlig tant,

Så väntar nog hushållerskan en slant

För hvarje gång hon lappat gubbens fickor.

|107|

Hvad hände? Testamentet bröts och lade

50I dagen klart: allt hvad testator hade,

Och det var ej så liten fyrk till slut,

Fick ingen tant och intet huskors spola,

Det skulle utan afdrag skiftas ut

Att bygga stadens andra småbarnsskola.

55Från denna tid ha nu gått tretti år.

Jag såg en vacker barnafest i går:

Den höga salen, luftigt buren opp

Af smärta pelare, var ljusbestrålad.

En julgran reste der sin gröna topp,

60En skara barn, med tusen glada hopp,

Och med förtjusning i hvart öga målad,

Fann der sin trefnad under qvällens lopp.

Det var en lek, som löjors lek i fjärden

En sommarmorgon vid en blommig strand,

65Och när de räckte ut i ring sin hand

Kring vida salen till ett blomsterband

Och glömde i sin fröjd all sorg i verlden,

Det var en hjertats jul att så dem se,

Der måste alla goda englar le.

70Sen, när den muntra skaran sågs sig samla

I ordnadt led på lärarinnans bud

Och barnarösterna lofsjöngo Gud,

Då fuktades hvart öga hos de gamla,

Då kände alla: här var mer än lek,

75Här var ett såningsfält, som icke svek,

Ett rikt, ett fruktbart frö var nedergrafvet

I denna blomstergård, hos dessa små,

|241|

Och nu sken barnaglädjens sol derpå,

Som morgonsol på löjorna i hafvet.

80I denna sal, belyst af menlös fröjd,

I denna trädgård, der man sår det goda,

Ses vid kathedern nu från väggens höjd

En bild, som knappt man skulle här förmoda,

Nedblicka vänlig, lycklig och förnöjd.

85Hvem är det då? En fryntlig gammal gubbe,

En längesedan vissnad skroflig stubbe

I denna småskog af de unga trän,

Som nu med kärlek se mot honom hän.

I tretti år har han dem så betraktat,

90I tretti år har han sin trädgård vaktat,

Och detta lätta folk, som glömmer allt,

Det glömmer ej sin gamle väns gestalt.

Han der i blåa fracken, han på duken,

Han är den stackars ungkarln, girigbuken,

95Friseglaren på konstens öde haf,

Den forne teckningslärarn, han, som gaf

Med hundrafemti rubels lön om året

Allt hvad man skådar här och som är spåret

I denna verlden af hans vandringsstaf.

100Hans verk skall tidens våg ej öfverspola,

Hans namn står qvar i Sedmigradskys skola.

Hur mången samlar ej det röda gull

Och fikar rastlös efter makt och ära,

|109|

Men när han stoppat väl sin påse full

105Och snikne arfvingar hans skatt begära,

Hvad är hans minne? Blott en torfva mull

Och titeln på en vård, som ramlar kull.

Den gamle teckningslärarn visste bättre,

Han samlade, men ej för egen skull,

110Och sådant födgeni vi ej förkättre.

Hans blyertspenna ritat ut ett streck,

Liksom en sorlande, en källfrisk bäck

Igenom vårens ängar, der små lammen

|242|

Med muntra språng i saftigt bete gå

115Och dricka lif, men snafva ej i dammen.

Den store Herden ofvan ser derpå,

Han, hvilken samlar alla, som gå villa,

Och säger: mina äro just de små;

Ritmästare, du har ej tecknat illa!

1885.