Draktänder
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten tillkom i mars 1872, några månader efter »Originala skuldsedeln»; se ovan (Nyberg 1949, s. 419).
I början av 1870-talet skärptes den språkpolitiska debatten mellan fennomaner och svekomaner. Dikten avspeglar Topelius medlande ställning i språkfrågan, tydligt uttryckt t.ex. i det program som han uppställde som villkor för medverkan i det nygrundade Morgonbladet 1871. Där understryker han att båda språken är likvärdiga och att språket är »sammanvuxet med folkets hjärterötter». Han önskar »vänskap och förbund» och fordrar »ömsesidig aktning» för alla sanna kultursträvanden (se Nyberg 1949, s. 414 ff.). I talet vid universitetets inskrivning hösten 1876 framhöll han att språkfrågan är en kulturfråga, inte en nationalitetsfråga (s. 11 f.; jfr vers 57–60).
Diktens inledning refererar till den grekiska myten om Kadmos som dödade en drake och sådde ut dess tänder. Upp växte beväpnade män som dödade varandra. Draksådd betecknar således spridande av åsikter som får förödande konsekvenser (jfr vers 1–9). Topelius riktar sig därefter till de svensksinnade som motarbetar den naturliga utvecklingsprocessen och det finska språkets självklara rätt (vers 17–28) och sedan till de finsksinnade som negligerar historien och landets rötter (vers 29–39). Samma land har fostrat alla (vers 43) och han uppmanar till försoning (vers 53–64). Ett gemensamt och allvarligare hot mot nationen pekas ut i vers 49–52. – Dikten »I aftonlugn» (1889) manar också till sammanhållning och tolerans i språkfrågan.
Dikten är skriven på blankvers med några rimmade versslut; slutverserna har rimflätningen AbbAccDeeFF.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 Hvi vi, varför.
27 dverg andligt outvecklad person.
39–45 Hvi susar der en annan vind [...] vexlande behag? Granskogen kom under 1800-talet att beteckna det finska och lövskogen det svenska, så också hos Topelius.
52–60 Hvad Herren Gud så landfast [...] Herren helt dig gaf; Topelius såg Finland som en av Gud given och genom en naturlig geologisk utveckling avgränsad geografisk helhet.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 282 f.; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 190 f.; Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 141; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 414 ff., 419 f.; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 247 f.; Topelius, Tal vid K. Alexanders-Universitetets inskrifningar höst-terminen 1876 1877 s. [3]–15; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 338 f.
Draktänder.
Nu är det vår. Gå, såningsman, till fälten,
Så ädla frön! Det är en bördig jord.
Så korn! Så ljus! Så framtids rika hopp,
Men så ej blåst, att du ej skördar storm!
5I män af Finlands folk med skilda språk,
Och minnens ej, att deraf växa upp
Beväpnade, som skola sönderhugga
Hvarandra och ett sargadt fosterland?
10Hvi sliten I den ärorika fanan,
Som genom sekler skuggat samma leder,
I tvenne trasor till ett hån för vinden
Och skrifven på den ena: forntids minne
Och på den andra: nutids, framtids rätt?
15Liksom man kunde rycka tidens lemmar
Ifrån hvarandra, stympare!
Gå, flagga
Med ena trasan der, förmätne, du,
Som, stödd på vesterlandets minnen, nekar
Den tid, som är, att vara vuxen son
20Af fäders hydda! Fåfängt är ditt trots.
|53|Ställ dig mot forsen, bjud hans starka bölja
Att vända till sin ringa källa åter!
Gå ut en vårdag på det fria fältet
Och bjud dess tegar stadna qvar i snön,
25Bjud, om du mäktar, gräset att ej gro;
Förtrampa furans gröna skott i ljungen
Och säg till henne: blif den
dverg
du var! …
Du med den andra trasan, oförvägne,
Som glömt den lifvets skola, der du lärt,
30Yfs, att du i ditt oerfarna högmod
|208|I går var intet och i dag är allt!
Är du den vår, som födts ur vinternatten,
Så rota dig i kärlek, ej i hat;
Låt allt det lefva, som har kraft att lefva
35Och mod att älska! Slut det till ditt bröst!
Den dag skall komma, när det hör din röst
Och den i stycken slitna fanan formar
Sig åter hel att trotsa tidens stormar.
40En annan der i granens krona nu?
Är han ej en, den sekelgamla skog?
Har icke samma tufva fostrat alla
Dess skilda stammar, att den ljusa grönskan
Må blandas med den mörkare och vandrarn
45Må fröjdas åt ett vexlande behag?
Såg ej i sekler samma sommarsol
Och samma vinternatt på båda ned?
Hvi säger då den ena: jag är skogen,
Och jag är skogen, svarar stolt den andra,
|54|50När öfver båda hänger på ett hår
Den yxa, som till marken båda slår.
I lust och nöd, i natt och sommarljus,
Det skall ej menskan störta kull i grus
55Och skilja åt det, som till ett var menadt.
Välan, var björk, var gran på samma strand,
Men framför allt var son utaf ditt land,
Det gamla, kära, enda, odelbara,
Som ej kan lefva och förskingradt vara!
60Klyf ej det fäste Herren helt dig gaf;
Hugg ej med venster hand din högra af!
Ditt hjertblods pulsar i dem båda flöda,
Och med dem båda skall ock du förblöda.
1874.