|217|

Julvisa.

Det mörknar ute, och vindens sus

Far öfver de dunkla dalar;

Natt faller öfver den armes hus

Och rike mans stolta salar.

5Hvar är det ljus,

Det klara, som oss hugsvalar?

I dödens skugga, der än vi gå,

Vi blinde och sorgsne alla,

Hvar är den stråle vi hoppas på,

10Som skall i vår skymning falla?

Guds himmel blå,

När skall du till dig oss kalla?

De eviga stjernor stråla klart

I däldernas dunkel neder.

15Af festliga ljus ett underbart,

Ett glänsande sken sig breder.

Kom snart, kom snart,

Guds ljus, som allen oss leder!

|166|

Snöflingan yr på den öde mo,

20Och allt är plundradt och naket.

Du lilla sparf i ditt frusna bo,

Din kärfve är fylld på taket!

Haf ro! Haf tro!

Guds öga i natt är vaket.

|218|

25Men brasan brinner så varm på häll,

Och ljusen, de skina klara.

O, det är visst, att i qväll, i qväll,

I qväll vill ett barn jag vara,

Så glad och säll

30I leende syskonskara!

Allt mörker ljusnar för Herren Christ,

Som kom, för att verlden lysa.

Guds helga englar med oljeqvist

Omskygge nu dem, som frysa.

35I qväll skall visst

Vår hydda englarna hysa.

1843.