Karin Månsdotters vaggvisa för Erik XIV
Kommentaari
Kommentar
Två fullständiga manuskript är kända, bägge daterade 25 Mars 1865. Dikten trycktes 1866 i Album utgifvet af Konstnärsgillet (AuaK), Helsingfors, och tillsammans med föregående dikt i Vintergrønt (V), Köpenhamn.
Erik Johan Löfgrens (1825–1884) målning »Katharina Månsdotter och Erik XIV» föreställer den svenske kungen som slumrar med huvudet i sin fästmös knä efter de s.k. Sturemorden i maj 1567. Löfgren omtalar arbetet (beställt av assessor H. Hallonblad i Wiborg) i ett brev till sin mecenat Topelius 11/11 1863 och lovar att sända ett fotografi av det. Tavlan förfärdigades och utställdes i Paris 1864, följande år visades den i Helsingfors och 1866 i Stockholm.
I samma nummer av Konstnärsgillets album där dikten ingår finns en artikel om tavlan, författad av Topelius, gillets ordförande. I den ges en bakgrund till den händelse som avbildats; hur Erik XIV efter morden flydde ut i skogen där han irrade flera dagar innan Karin Månsdotter fann honom. Artikeln lyfter fram kontrasten mellan Karins oskyldiga hängivenhet och den skuldbelastade, förkrossade Erik – hon »med blicken förtröstansfullt spanande emot himlen», han »tillintetgjord som en trasa». – Ett par veckor efter diktens tillkomst skrev Topelius ett upprop för en insamling till förmån för ett gravmonument åt Karin Månsdotter i Åbo domkyrka (Helsingfors Tidningar 7/4 1865). Jfr berättelsen om Erik XIV och Karin Månsdotter i Boken om Vårt Land (1875, ZTS XVII, s. 384 f.).
Versen är trokeisk-daktylisk med taktschemat 4–3–4–4–2–2–5 och rimflätningen aBaaBBx.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
17 hamn trygghet.
Bibliografi
Album utgifvet af Konstnärsgillet 1866, s. 12 f.; Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 212 f.; B. A. Thunberg–ZT augusti 1862, ZTS XX:1
Karin Månsdotters vaggvisa för Erik XIV.
(Med anledning af E. J. Löfgrens tafla.)
Sof, du stormiga hjerta, sof!
Sof i mitt lugna sköte!
Tyst omkring dig är skogens hof;
Eken susar Guds allmakts lof.
5Sof i mitt sköte
Dagen till möte!
Gud allena är ljus, men verlden är natt.
Sof, som förr vid din moders barm,
Sof på din fallna krona!
10Höghet kyler, och guld gör arm;
Kärlek ensam är rik och varm.
Sof på din krona!
Gud kan försona,
Gud allena är ren, men vi gå i synd.
15Sverges rike är nu min famn;
Sof i ditt kungarike!
Hat går vilse, men tro ger
hamn
:
Sof välsignad i Herrens namn!
Sof till Guds rike;
20Sorgerna vike.
Gud allena är hög, men vi äro stoft.
1865.
|104|