Till Fredr. Pacius
Kommentaari
Kommentar
Ett odaterat utkast är känt. Dikten utkom som separattryck 1859 (ej hittat) och publicerades i Papperslyktan 21/3 samma år.
Den tyskbördige tonsättaren Fredrik Pacius (1809–1891), musiklärare vid universitetet i Helsingfors från 1834, betraktas som den finländska musikens fader. Han vitaliserade musiklivet genom att organisera orkester- och körverksamhet och utbilda musiker och sångare. Han komponerade bl.a. en violinkonsert, kantater och körsånger, flera till Topelius dikter. Bland hans mest kända tonsättningar märks »Vårt land» (1848) av J. L. Runeberg (jfr vers 30), Finlands första opera Kung Carls jagt (1852) och Prinsessan af Cypern (1860), båda med libretton av Topelius.
Dikten skrevs till Pacius femtioårsdag den 19 mars 1859. Han hyllades vid en fest i societetshuset där Topelius sång framfördes, tonsatt av Karl Collan. Topelius höjde även en skål för musiken i Finland; ett utkast till talet är nedtecknat efter dikten i manuskripthäftet: »[…] För sångens konst, för denna vårens första lärka, som härtills knappast har ägt ett bo hos oss, der hon kunde luta sin trötta vinge – för detta arma förskjutna barn med englavingarna på sina skullror och gracernas löje på sina läppar, som har sjungit förgätet, förbisedt i våra skogar, men genom Pacius har vuxit upp till en skönare fulländning och genom honom skall motse skönare dagar […].» Se även dikten till Pacius med anledning av trettionde årsdagen av Kung Carls jagt, s. 281 ff.
Versen är anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–2–2–3–2–2–3.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
32 släpar med tidernas tross; blivit gammal.
32 tross barlast.
Bibliografi
Lappalainen, »Pacius, Fredrik», BLF 2, 2009; Topelius, »Festen för Pacius», HT 23/3 1859, »För musiken i Finland. 19 mars 59.», NB 244.151
Till Fredr. Pacius
d. 19 Mars 1859.
Liten fågel, han sjöng i den blånande höjd,
Att i dag är det sångarens fest,
Och vi stämde vår sträng, och vi kommo med fröjd
Till att helsa den älskade gäst.
5Huru vintern var lång,
När ej skogarnas sång,
När ej himmelens lärkor oss gladt!
Och vår dikt var så blek,
När ej tonernas lek
10Tog de flyktande tankarna fatt.
Men han kom, den vi sökte, han kom öfver våg,
Som en lärka från söder han flög,
Och hans strängar, de värmde vår längtande håg,
Och hans ton i vårt hjerta sig smög.
15Hur förunderligt rik
Var den verld af musik,
Som han här i vårt armod har byggt!
Hur hans vingade ton
Flög till hydda och thron
20Och gaf dikterna fjäder och flygt!
|72|När det stormiga lifvet oss gaf dissonans,
Var det han, som oss gaf harmoni;
När vårt hjerta var fruset, så värmde oss hans,
För hans toner så töade vi.
|90|25Han har lyssnat engång
Till de granarnas sång,
Som beskugga vår hydda på strand;
Han har sjungit så varm
Hvarje suck ur vår barm,
30Han har sjungit vårt älskade land.
Och nu är han bland oss, och nu säga de ju,
Att han
släpar med tidernas 
tross
;
Men hans hjerta är ungt och kan älska ännu
Sina strängar och sånger och oss.
35Må han lefva för dem
I det blomstrande hem,
Må hans dagar förflyta så lugnt,
Som det stora han tänkt
Och det sköna han skänkt
40Skall förblifva evinnerligt ungt.