Elias Lönnrot
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt. Dikten utkom som separattryck och avtrycktes i Helsingfors Dagblad, Hufvudstadsbladet, Morgonbladet, Nya Pressen och Östra Finland 14/5 1884.
Folkdiktsforskaren och läkaren Elias Lönnrot (1802–1884) samlade och redigerade finska runosånger till nationaleposet Kalevala – första delen utkom 1835 och en utökad version 1849, kortare kväden samlade han i Kanteletar 1840–1841. Han utgav också samlingar med besvärjelserunor, gåtor och ordspråk. Lönnrot var professor i finska språket och litteraturen vid universitetet i Helsingfors 1853–63. Hans finsk-svenska lexikon i två delar (1867–1880) blev normerande för finskt skriftspråk.
Lönnrot dog i sitt hem i Sammatti i västra Nyland den 19 mars 1884. Begravningen hölls i Tammerfors den 8 april. För att hedra hans minne ordnade universitetet en sorgefest i solennitetssalen den 13 maj. Minnestalet hölls av Lönnrots efterträdare August Ahlqvist och Topelius dikt upplästes av magister G. M. Lindén.
Diktens tre första strofer upptar motiv från Kalevala, i de fem följande skildras Elias Lönnrot som den nya tidens runofader som förenar den finska mytologin med kristendomen (vers 16–20). I diktens andra del förs vandraren in i den ensliga skogstrakt där Lönnrot föddes och växte upp, till Paikkari torp i Sammatti. Torpet presenteras i Finland framställdt i teckningar (med illustration), Boken om Vårt Land, Läsning för barn 6, och till Lönnrots 80-årsdag 1882 skrev Topelius hyllningen »Paikkari torp». I samtliga skildringar av den natursköna skogstrakten, det oansenliga torpet och Lönnrots livsgärning framträder de dygder som Topelius ofta lyfte fram: det enkla livet, ödmjukheten, gudfruktigheten och det idoga arbetet (jfr vers 49–60, 80–87; se även inledningen s. XXIII f.). – Somrarna 1874 och 1875 vistades familjen Topelius i Karislojo nära Sammatti, och umgicks då med Elias Lönnrot (1922, s. 286).
Diktens första del har den finska runans fyrtaktiga, orimmade trokeiska vers, men verserna är här strofindelade; andra delen är skriven på blankvers med avslutande parrim och del tre har sapfisk strof.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 Wäinämöinen central gestalt i Kalevala, behärskar människor och natur med sina sånger.
9–10 Sampo vardt i stycken slaget, / Kantele begrofs i hafvet, Sampo framstår som en magisk artefakt, smidd av Ilmarinen. Sampo sjönk liksom kantelen ned i havet vid en strid.
14 Ett bland många samlar biet, Lönnrot utgav den första finska tidskriften Mehiläinen (biet) 1836–1840. I Kalevala hämtar biet läkande honung (jfr ibid. s. 182, v. 176–193).
38–40 I granen susade [...] Guds allmakts lof. Jfr berättelsen om gossen Elias i Läsning för barn 6: »När vinden gick genom furornas mörka kronor, tyckte han sig höra forntida, längesedan förglömda sagor, och hvarje tufva af den ensliga ljungen hade något att säga honom. Stjernorna sade till honom: – här bor Gud!» (»Gossen från Sammatti», 1884, s. 13).
61–65 Och söker du måhända [...] Odeladt kärleksfullt. Den tvåspråkige Lönnrot bidrog till att stärka den nationella kulturen över språk- och partigränserna (t.ex. Topelius 2004, s. 267).
80–87 Här bor en stormakt, [...] sist i herrlighet. Också i minnesteckningen till Lönnrots 80-årsdag lyfter Topelius fram »det tysta, tåliga arbetet, som gjort vårt land starkt och en dag skall göra det rikt» (»1. Ett folks kärlek», 1882; SS 23, s. 308).
Bibliografi
Majamaa, »Lönnrot, Elias», BLF 2, 2009; Topelius, »Elias Lönnrot» [1882], SS 23, s. 293–314; Självbiografiska anteckningar 1922, s. 286; Finlands krönika 2004, s. 267; Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, s. 169; Naturens bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 192 f. och Läsning för barn 6, ZTS X [2021], s. xx
Elias Lönnrot.
(Vid Kejs. Alexanders-universitetets i Finland minnesfest den 13 Maj 1884.)
I.
En i sender mörknar natten,
En i sender ljusnar dagen,
Ensam föddes
Wäinämöinen
,
Sångaren för alla tider.
5Honom vardt all vishet gifven,
Ursprungsorden, kraftens källor;
|226|Blott ett ord han icke visste:
Kristus han till döden dömde.
10Kantele begrofs i hafvet,
Sorgsen flydde Wäinämöinen
Bort från tidens öde stränder.
|83|
En bland många tändes stjernan,
15En bland många gafs åt Suomi
Nya tiders runofader.
Ursprungsordet, kraftens källa,
Vardt för honom uppenbaradt,
Och med böjda knän för Kristus
20Stämde psalmen in i runan.
Då vardt Sampo sammanfogadt,
Kantele vardt åter strängadt,
Och från tidens stränder flydde
Segerkrönt Elias Lönnrot.
25Nu är forntids sägn fullkomnad,
Nu har vise Wäinämöinen
Lemnat sina sköna sånger
Åt sitt folk till evig glädje.
Dem skall ingen sorg fördunkla,
30Dem skall intet haf begrafva;
Kraft skall gå ur kraftens källa,
Ur det höga ursprungsordet.
|84||227|II.
Så tyst, så ensligt var hans lugna bo.
Långt brusade i fjerran lifvets äflan,
35Och intet skum från stormupprörda vågor
Slog här mot stranden af hans stilla sjö.
Den höga furan vaktade hans portar,
Och vårens fåglar sjöngo här i björken
40Om Finlands skönhet och Guds allmakts lof.
En väg var banad genom skogens snår.
En vandrare sågs tvekande på vägen
Och undrande, om han ej vilse gått.
– Hvad söker du? – Ett vida frejdadt namn
45En folkens storman; en af tidehvarfvets
Och alla tiders störste, mäktigaste
Upptäckare, som gaf sitt folk och verlden
Årtusendens förgätna arf igen.
– Gå, vandrare! Hit når ej menskors pris,
50Förgäfves slösar ryktet här sitt loford,
Här finns ej eko för dess bjellerklang.
Här bor en Guds och folkets tjenare;
Den ringaste tror sig förmer än han,
Den mest förglömde är ej mera ödmjuk,
|85|55Den enklaste ej enklare i sed.
Men söker du arbetaren, i hvilken
Det bästa af hans folk, dess lugna kraft,
Dess tålamod, dess manliga förtröstan,
Dess starka tro, försakelse och kärlek
60Med andens rika gåfvor fått gestalt:
Välan, träd in!
Och söker du måhända,
Trött vid ett fåvitsktoriginal: fåviskt tal om tvenne hjertan
I samma bröst, ett enigt fosterland,
Här är det helt. Här slår dess varma hjerta
65Odeladt kärleksfullt.
Här går dess lifsström
Befruktande till allt och söker främst
|228|De skymda, djupt i skuggan glömda dalar,
På hvilka intet solsken fallit än.
Säg ej till berget: käre, maka åt dig!
70Säg ej åt furan: löfva dig till björk!
Säg hellre med arbetaren derinne:
Res dig, förgätna stam, ur natt och vanmakt
Till skogens jemnhöjd! Veckla ut din fägring,
Väx till ditt fulla mått! Förblif dig sjelf,
75Men bred din krona mot den vida verlden,
Drick märg och ungdomskraft af himlens ljus!
O, vandrare, hvemhelst du är, om främling,
Om dotter eller son af detta land,
Träd lycklig in med blottadt hufvud här!
80
Här bor en stormakt, en af verldens största,
Det tysta arbetet, som icke braskar
Och icke kifvas, men som, likt ett vårregn,
|86|Bortsmälter isar, vattnar fosterjorden,
Nyföder folk, omskapar tidehvarf.
85Det starkaste, det, som består för sekler,
Det gror i ringhet, växer upp i armod
Och skall fullkomnas sist i herrlighet.
Allsvåldig Gud nedlägger sina skatter
I sköra lerkärl, för att kraften, segern,
90Fullkomningen skall vara Hans, ej vår.
Stort är blott det, som vet sig sjelf försaka;
Blott den, som gifver allt, får allt tillbaka.
III.
Grönska, o land, i vårens första fägring,
Stråla af kärlek, sjung med lösta vågor
95Vidt kring den graf, som gömmer siste kämpen
Från gångna dagar!
Icke i sorgdrägt, som hans storhets enka,
Smyckad till fest skall du begråta honom
Med dina majregn, som en fallen konung,
100I segerglädje.
|87||229|Så skall han sörjas, som den flydda vinterns
Vänsälla stjerna sörjes, när hon slocknar,
Dold bakom granen, tyst i morgonljuset
Af nya vårar.
105Honom hans folk i tusen år förbidat,
Tusende år skall det hans runor stafva;
Men blott en enda gång i folkens tidsmått
Göres hans gerning.
Plog skall förvandla öde mo till lustgård,
110Tankar arbeta, mod och kärlek segra,
Men aldrig mer skall folkets djupsta lifsgrund
Glömmas och bergas.
En, en står qvar för än ofödda slägten,
Som högt vid sundet mellan tvenne verldshaf
115Fyrtornet märker ut hvar forntid strömmar
In i en framtid.
Våg efter våg dör spårlös bort i hafven;
Långt genom tidens fjärdar rullar framåt
Berghög en dyning: det är vågsvall efter
120Finlands Elias.