Svarta gardet
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Ett diktutkast med titeln Boktryckeri. Typografernas sång, är antecknat i Ohyflade koncepter 1868 där första strofen lyder: »För tidens tunga äro vi, / som talar dagens ord, / Men bor en ande deruti, / Gå seklerna vårt verk förbi / och spisa vid vårt bord.» (244.151, s. 252).
Sången skrevs med anledning av en soaré till förmån för Finska Typografernas understödsförening 4/1 1868, den tonsattes av Karl Flodin. Initiativtagare till soarén var Topelius och chefredaktörerna August Schauman och Robert Lagerborg, alla engagerade för typografernas sak. Understödsföreningen föregick Typografernas läseförening som bildades 1869. Se även »Boktryckarekonsten» med kommentar.
Dikten är en hyllning till typograferna som står i ordets och därmed den fria tankens, ljusets och sanningens tjänst (vers 1–4, 15–16, 35–36, 51–56, 64). Kampen om ordet framställs i termer av »krig», »garde», »segrar», »rustning», »pansar», »krut» och »Rustkammaren». Ordet liknas vid havet: en naturkraft som inte kan tämjas (vers 27–50). I dikten »Det tryckta ordet» från 1890 använder Topelius ett liknande bildspråk.
Versen är anapestisk med inledande jamb, taktschemat är 4–3–4–3–4–3–4–3 och rimflätningen aBaBcDcD.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 varde! skapelseordet i 1 Mos. 1:13: »Varde ljus».
7 kohorterna trupperna.
17–18 Sen fyra århundraden [...] Gutenbergs väldiga smedja. Johannes Gutenberg utvecklade sin metod att trycka böcker med utbytbara metalltyper på 1450-talet.
21 dvergarne andligt outvecklade personer.
31 Då spränga de murar, då bräcka de damm, Liknande metaforer finns i flera av Topelius frihetsdikter, som »Islossningen i Uleå elf» och »Saima kanal» (ZTS I, s. 253–256 resp. 278–285, se Zilliacus, ibid. s. XXXIII).
37 kristall! om något som i klarhet och glans påminner om kristall.
41–42 Vi äro de böljor, [...] vredgad i fjettrarna sluta; Syftar möjligen på den persiske kungen Xerxes som korsade Hellesponten genom att anlägga en pontonbro över sundet före det Trojanska krigets avgörande slag.
44 Friedländaren Albrecht von Wallenstein (1583–1634), hertig av Friedland från 1625, känd som en hänsynslös fältherre i trettioåriga kriget. Han nämns flitigt i första cykeln av Fältskärns berättelser.
54 Barthuggande svärdet Paradisets port vaktas med ett sådant (1 Mos. 3:24). – bart – draget.
Bibliografi
Mustelin, »Theodor Sederholm», 1966, s. 91–93; Nya Pressen 10/8 1894; Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 185; »Det tryckta ordet», Lördagsqvällen 21/6 1890
Svarta gardet.
(Typografernes sång.)
Den friborna tanken oss tog i sin sold,
Vi lyda hans herrskarespira,
Vi föra hans krig emot mörker och våld,
Hans segrar vi jublande fira.
5I spetsen för oss som ett thordön han går
Och ropar sitt mäktiga
varde!
I täta
kohorterna
följer hans spår
Hans svarta, hans trotsiga garde.
Vi smida hans rustning för striderna ny,
10Vi hamra hans skottfria pansar,
Vi gjuta hans lod af det träffande bly
Och hvässa hans uddiga lansar.
Fast svart är vår hand, som af fejdernas krut,
Dock skiner en sol på vår bana:
15I spetsen för svärtade leder förut
Går ljusets odödliga fana.
I Gutenbergs väldiga smedja
Och fila med tankens förtärande makt
20På mörkrets förrostade kedja.
Och
dvergarne
pyssla med pustande fjät
Att smida dess länkar tillhopa;
Vi slå dem i stycken, som spindelens nät,
Rent hus för Guds dager vi sopa.
|29|25Rustkammaren står der så tyst som en graf,
Der höres ej åskornas dunder;
Det är som ett stilla, ett sofvande haf
Med brusande strömmar inunder.
Men storma dess vågor ur bräddarna fram,
30Att vidt öfver länderna svämma,
Och våldet förmår dem ej hämma.
|26|En makt är den enda, som mäktar på jord
Befalla dess böljor att stanna:
35Res tanke mot tanke, res ord emot ord,
Och segern skall kröna det sanna!
Skölj rännilens dy med den klara
kristall!
Låt skummet förrinna i sanden!
Hvad båtar att resa den bräckliga vall?
40Låt dagas för menniskoanden!
Lät vredgad i fjettrarna sluta;
Vi äro det haf, som med glödande skott
45Och böljorna gingo i brusande sjö,
Som förr, emot klippan att stångas:
Den herre vi tjena, han kan icke dö,
Han kan icke fjettras och fångas.
Och äro vi böljor, som komma och gå,
50Förgätne i blå oceaner,
Så äro vi stolte att tjena ändå
Den störste af jordens Titaner,
Den väldige Tanken, den frie, som bär
Barthuggande svärdet
i handen
|30|55Och hugger de bristande bojor i sär,
I tjenst hos den evige Anden.
Så sjunge vi, bröder, vår glädtiga sång
Och äro ej mödornas slafvar.
Det ord, som vi sände i verlden, engång
60Skall grönska uppå våra grafvar.
Det lefver, det blommar, det kastar sitt frö
Långt bort öfver länder och vatten.
Det lönar att lefva, det lönar att dö
För ljuset, som dagas i natten.
1868.