Andesyn.

En ande gick i min tysta sal,

Der nyss var dunkelt och öde;

En stråle sken i min mörka dal,

Der lågo fjärlarne döde;

5En stjerna rann i mitt hjertas natt,

Ett himmelskt löje det log så gladt

I verldens sorger de snöde.

|38|

Det var en vän från de fordna dar,

Som länge legat begrafven,

10En fordom strålande våg det var,

Som länge somnat i hafven;

Det var en länge förbleknad glans,

Ett brutet blad af en vissnad krans,

En ros upprunnen på grafven.

15Hvem är du, sköna och bleka hamn,

Som ser med ögon så klara

Och breder älskande ut din famn

I hjertats synder och fara?

O, jag har sett dina hulda drag

20I fordna timmar af lifvets dag;

Hvem kan du, ljufvaste, vara?

Jag är den första syrenens fläkt

I vårens grönskande lunder,

Den första stråle, som dagen väckt

25I morgonskymningens stunder;

Din första kärlek – o det är jag;

|39|

Det första saliga hoppets dag,

Hvars sol för evigt gått under.

Ack ja, jag ser dig, mitt hjertas vår,

30Du längst försvunna, dig närma;

Jag ser ett minne från fordna år

De fordna fröjderna härma.

|198|

Du milda sol i mitt hjertas natt,

Du gick i molnet, men blott för att

35I hela lifvet mig värma.

Der lyste stjernor med högre sken,

Och flammor hetare brände;

På himlen, mulen af åska ren,

Väl många blixtar sig tände;

40Men ingen ljungeld från skyars rund

Såg ned lycksaligt i själens grund,

Som du, den förste och ende.

Stå opp ur tidernas natt igen,

Du fjerran slocknande strimma,

|40|

45Och kalla vårarnas dofter än

I lifvets höstliga dimma!

Stå opp förklarad ur grafvens famn,

Du sköna, älskade, bleka hamn

I längtans ensliga timma!

1854.