Kärlekens Parabol
Kommentar
Kommentar
Ett förarbete är känt, daterat 4/6 37 och med titeln Kärlek 1. Objectif. Dikten trycktes i HT 11 oktober 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten exemplifierar hur ett motiv hos Topelius kan genomgå flera omgestaltningar: I januari 1837 skrev Topelius en dikt med titeln »Hvad är en kyss?» i dagboken. Kyssen liknas vid en fläkt och vid två »perlor af dagg» som i en blomkalk förs samman av vinden. Från juni samma år härstammar dikten Kärlek 1. Objectif, på orimmad trokeisk femtakt. Här frågar två älskande, Oskar och Julia, varandra vad kärlek är. Julia visar på en fjäril, men Oskar menar att fjärilen är flyktig till sitt väsen. Han pekar i sin tur på två björkar vars kronor växer in i varandra, men Julia invänder att en storm lätt kan skilja dem åt. Slutligen ser de bilden för sin kärlek i aftondaggen i rosens kalk: twenne perlor glänste mot hwarandra, / i en enda smulto bägge samman, / Men från rosen lyftes flickans öga, / leende i tårar – och hon sade: / Se! o Oskar, sådan är wår kärlek!» (NB 244.148, s. 74 f. och 244.150, s. 7 ff.).
Uppslaget till dikten har släktskap med en av Krummachers parabler, där två ynglingar söker en bild i naturen för sin vänskap (1817, s. 22 ff.). Liksom i Topelius parabel betraktar de unga först två naturföreteelser innan de förkastar dem och hittar den fulländade bilden; hos Krummacher liknas vänskapen vid två unga ekar med rötterna och kronorna sammanflätade.
Motiviskt finns paralleller till C. J. L. Almqvists ungdomsavhandling Hvad är kärlek? (1816), tillgänglig för den unge Topelius i hans fastrars lånebibliotek. Här ställs titelns fråga upprepade gånger (Valda skrifter 1903, s. 404):
Fråga min Emma där hemma, hvad är kärlek? och hon skall le, ej af satir, men däröver, att en människa kan göra en sådan fråga. – Den som ser himmelen så dunkelblå vid skogsranden omfamna jorden, sin brud – eller den som om morgonen ser törnrosen kärligt drypa sin dagg ner på liljan, vid dess fot – kan den ännu fråga;hvad är kärlek?
Ser du, hur de sköna skyarne gunga midt i himmelens och jordens famntag? – Ser du hur den hulda, kyska barmen gungar emellan oss, då Emma lutar sitt hufvud i min famn? – Vet du ännu icke vad kärlek är?
Prosadikten består av tretaktiga, orimmade jambiska fraser, med övervägande kvinnliga slut.
Då »Kärlekens Parabol» publicerades i HT 11 oktober 1843 kommenterar Topelius i ett brev till fästmön Emilie Lindqvist (30 september 1843): »Läs en liten parabel, som står på den tidning, hvilken kommer till er med post. Julianus och hans flicka sutto under popplarna och fingo det fjolliga infallet att fråga hvad kärlek är. Liksom det kunde någonsin sägas! De sågo på fjäriln bland rosorna och tvenne björkar, som lindade sina kronor tillsammans öfver en ström, som var så strid som lifvet. Men det var allt vanskligt, det höll ej ut. Sist sågo de två daggdroppar på ett rosenblad – och resten får du läsa der. Daggdropparna sjönko till hvarandras hjertan och blefvo en. De kunde aldrig skiljas mer. Låt oss vara daggdroppar, Emili! Aldrig skola vi skiljas, förr än vi båda dunsta bort i Guds varma sol. Och äfven hos Gud skola vi ej skiljas.»
Daggdroppssymboliken, framträdande också hos Franzén, betecknar i Topelius parabel den beständiga kärleken, välsignad av Gud. Att pärlorna reflekterar varandra står i motsats till den narcissistiska självbespeglingen. I Blad ur min tänkebok framhåller Topelius att kärlekens rot är självförsakelse och att »allt behöfver en motvigt för att icke förloras i sjelfviskhet» (1898, s. 99, 97).
Jfr Franzéns dikt »Daggdropparne» (Samlade dikter I, s. 185):
Men hur skönt, när tvenne ömma, rena
Evigt trogna hjertan sig förena,
Som två droppar smälta i hvarann
Och mot himlen genomskinligt stråla.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ AinasAng. Aina, se komm. till »Ut till hafs!», v. 24.
⬥ boken, den hon läsit, förgäten lågJfr Paolo och Francesca, de två älskande, som hos Dante inte läste vidare, den dagen (»quel giorno più non vi leggemmo avante», Inferno V, v. 138). Den första svenska tolkningen av Dantes verk kom först på 1850-talet.
⬥ all himlens glans sig spegla i dessa perlors klarhet,Kärleken som en spegling och förening av den jordiska och himmelska skönheten återkommer i flera dikter.
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 36 f., 72 f.; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 15 f.; Vasenius II, s. 518 f.; V, s. 130 f.
Parablerna
Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.
Parabeln (el. parabolen) är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.
Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.
På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).
Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).
Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).
De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).
1. Kärlekens Parabol.
Han satt vid vackra stranden, i höga poppelns skugga, på bänken invid häcken, han satt vid hennes sida, den mörke Julianus. Hon satt invid hans sida i klara aftonsolen, och underbart de glänste, den vackra
Ainas
ögon.original: ögon, Men 
boken, den hon läsit, förgäten låg
i gräset.
Då sägs att Julianus har länge sett i Ainas stjernklara ögon in. Och när i dem han funnit sitt eget väsen åter förskönadt och förklaradt, då har han lett lik solen, som ser i källan ned. Sen har han sakta lindat den vackra Ainas lockar omkring sin hals och frågat: hvad månne kärlek är?
Då har den skälmska Aina ej sagt ett ord, men pekat uppå den nära häcken, som blomstrade i vällukt, uppå den yngsta rosen en gyllne fjäril satt. Men sen har fjäriln flugit, och Aina har sig ångrat, och lutat lätt|124| sitt hufvud mot älskad barm och frågat med stumma ögats längtan: hvad månne kärlek är?
Och då har Julianus sitt öga vändt från flickan till smala strömmens fåra, der uppå skilda stränder två smärta björkar stodo, och sina kronor båda de fast tillsamman lindat och, djup och strid som lifvet, flöt strömmen under dem. Men sen har stormen kommit och skilt de bådas kronor, och ynglingen och flickan med blicken sökt hvarandra och frågat blad och blommor, och frågat vind och vågor, och frågat jord och himmel: hvad månne kärlek är?
Och då har solen sjunkit i dunkla vestanskogar, och då har svalka fallit från gyllne aftonhimmeln, och då har daggen regnat på rosenhäckens prakt. Den föll i klara perlor och tvenne perlor möttes på yngsta rosens kalk. I skepnad af en vindfläkt, Guds ande gick i bladen, han rörde daggens perlor, de glänste mot hvarandra och sjönko så tillsamman i outsäglig skönhet och kunde aldrig skiljas, ty båda voro ett.
Det har han sett med glädje, den ädle Julianus, och det med namnlös ömhet den vackra Aina sett. De sett all jordens skönhet,
all himlens glans sig spegla i dessa perlors klarhet,
och aldrig mer de frågat: hvad månne kärlek är?
1843.