Vetandets törst
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 är ett utkast daterat Den 28 Maji 1833, ms 2 en renskrift med samma datering. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Manuskripten är daterade samma dag som Topelius av sin lärare Runeberg fick det betyg som gav honom rätten att avlägga studentexamen vid universitetet. Den tryckta versionen har samma datering, men förmodligen har omarbetningen gjorts inför utgivningen av diktsamlingen 1850.
Samtliga versioner är skrivna på hexameter och har likartat tankestoff: begäret efter kunskap och en romantisk strävan efter det oändliga. Dikten blir i sin omarbetade form mer allmängiltig än den tidiga versionen som uttrycker en personlig livsinställning. Samtidigt sker en begreppsförskjutning: snillet ersätts i ms 2 av förnuftet, som i den tryckta dikten blir evigt ljus och vetandets törst (v. 8, 12). Den slutliga titeln tillkom först i den tryckta versionen.
Om Topelius omarbetningar av dikten, se inledn. Jfr även tematiken i »Ynglingens val» och »Ynglingen».
Dikten är parallellt uppbyggd: de sex första verserna motsvaras motiviskt av de följande sex verserna.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 källans flodvishetens ursprung i nordisk mytologi, jfr Urdarbrunnen i »Ynglingen», v. 18 ff.
Bibliografi
Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 2 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 5 f.; Vasenius I, s. 468 f.; II, s. 43; V, s. 6, 29, 124 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 29 f.
Vetandets törst.
Verlden är vid, och mitt mål det är långt, och det glänser i fjerran
Klart som en tindrande stjerna i skyn uti lefnadens skymning.
Dock jag vill fram. Han törstar i mig, den eviga anden,
Har ingen ro, ingen ro. Den tysta, brinnande längtan
5Bryter sig väg, går fram med kraft och känner ej hinder,
Tills i den strålande källans flod sin svalka han finner.
|4|Stigen är brant, om vilse vi gå, hvem leder vår kosa?
Eviga ljus, vårt hopp, vårt mål, du ständigt oss lede
Hän genom nattliga dimmor ditbort, der lefnadens vågor
10Brytas emot det oändligas strand! Der hamnar vår längtan,
Der, obunden och fri, når anden sin svalka, och renad
Vetandets törst, oändelig sjelf, det oändliga hinner.
28 Maj 1833.