Lärkröster i Maj
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt [mars/april 1844]. Dikten trycktes i HT 25 maj 1844 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius låg sjuk hela mars månad 1844 och gjorde under den tiden bl.a. följande anteckning i almanackan: »Mars 1844! den månaden vore bättre, om den vore ett oskrifvet blad i mitt unga lif. Dock – lifvets erfarenhet är mångahanda, jag har ingen rätt att knota – bör fastmer välsigna agan. – Här börjar den långa listan af försakelser. Äfven de äro goda att lära, blott man däraf blir ödmjuk till sinnes och lär att behärska sig sjelf.» (NB 244.135; cit. i Vasenius II, 534 f.) Fyra dagar senare, den 1 april, skrev han dikten som i ms har titeln I fängelset med en fristående inledning.
Vasenius uppfattar dikten som ett uttryck för den instängdhet som Topelius upplevde under sjukdomstiden (jfr ms-titeln; Vasenius II, s. 531). Enckell drar en parallell till Jacob Freses »Werser i siukdom wid åtskillige Wåhr-tider» (Topelius 1970, s. 62; Frese 1902, s. 1–19). I ms har några verser en betydligt mörkare ton än i de tryckta versionerna (v. 5 f., 18), och den hoppfulla sista strofen saknas.
»Lärkröster i Maj» hör till en rad av dikter där naturen talar direkt till människan, jfr »Aminas sång till Maria», »Tårarnas makt» och »Ynglingens drömmar».
Vetterlund betecknar dikten som »en Sylviadikt före dem som bär namnet» (1918, s. 21): sorg och bekymmer förvandlas till trotsig glädje. I både »Lärkröster i Maj» och den första Sylvia-visan är det naturen som förväntas muntra upp diktens jag.
Inga lärkor nämns i dikten, titeln till trots. Pettersson påpekar att den naiva lyriska bekännelse som dikten exemplifierar (v. 4–12) är karakteristisk för Topelius (1952, s. 42). I romantikens poesi får en fågel ofta uttala skaldens känslor: glädjen över våren eller den svävande frihetskänslan.
1860 och 1863 genomgår dikten små men uppenbarligen inte fullt tillfredsställande omarbetningar: från 1880 återtar Topelius versionen från första upplagan 1845.
Versen är anapestisk med taktschemat 2–2–3–2–2–3 och rimflätningen xabxab.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
4–6 Ljuf är rosornas röst, [...] löjen förstår.Den högromantiska föreställningen att blommornas språk kan förstås återkommer hos Topelius (jfr »Aminas sång till Maria» v. 20).
6 löjenleenden.
11 Runorskrifttecken i det fornnordiska alfabetet; jfr runo.(fi.): dikt.
29–30 Och på rosornas röst, / Och på ängarnas älskliga vår.Slutversen refererar till diktens första strof, v. 3–4. Formellt motsvarar upprepningen slutstrofens tema: naturens cykliska växling.
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 30, 42; Topelius, 120 dikter 1970, s. 61 f.; Vasenius II, s. 534 f.; III, s. 268, 352; V, s. 52, 87, 97, 124; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 108, 111; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 21
Lärkröster i Maj.
O du lummiga lund!
O du skuggande skog!
O du äng i din älskliga vår!
5Jag förnimmer den nog,
Och jag liljornas
löjen
förstår.
O du vänliga vik,
Med din speglade sky,
Med din silfveromstrålade strand
10I din glimmande glans
Jag dem läser i lugnet ibland.
O du seglande svan,
O du sångare säll,
15Du som sjunger i skimrande sjö!
I din sång är ej sorg
Och ditt qval har en qväll;
Mina sorger din sång skall förströ.
|30|Går en vind öfver våg,
20Öfver grumliga grund,
Öfver böljorna brusar en by;
Då ler vårsol på vik,
Stillar stormen på stund,
Och de fladdrande fläktarna fly.
|21|25Ty hvar vinter har vår,
Och ett hopp har hvar höst,
Och all midnatt i morgon förgår;
Jag vill tro på en sol,
30Och på ängarnas älskliga vår.
1844.