|83|

Kometen 1858.

Hvi riktar du din tub från tornet uti qvällen,

Du bleke grubblare der på den dunkla jord?

Slår jag med skräck din syn bland höga stjernepellen,

Järtecknet, som för dig bebådar krig och mord?

5Lägg bort ditt teleskop. Hvad båtar dig att grubbla?

Du stoftet af ett stoft, du bubblan af en bubbla,

Som danas och förgås uti ett flyktigt nu,

Gå, slumra uti ro. Jag är ett stoft som du.

|257|

Jag är ett vilset flarn på rymdens oceaner,

10En sväfvande atom uti ett strandlöst haf,

En dimmig embryon bland verldar af titaner,

Ett spöke, stiget upp ur evighetens graf.

Obändig i min kraft, med än knappt tyglad bana,

Jag rusar i den rymd, som inga ziffror ana,

15Från mörkret af en natt, som ingen stråle når,

Till outhärdlig glans i solens gyllne vår.

Och dock är jag en slaf, som inga vårar glädja,

En slaf af denna sol, en lekboll i dess hand.

Jag rasar mot dess makt, jag rycker på min kedja

20Och ändlöst, ändlöst långt jag tänjer ut dess band.

|84|

Men när jag ilat bort till rymdens sista gränser,

Der, knappt en stjerna lik, i fjerran solen glänser

Och tror mig åter fri, då drar tyrannen än

På kedjan som han löst, och jag är slaf igen.

25Förhäf dig ej, du stoft, af låga jorden buret!

Din jord, hvad är då hon? Är hon väl mera fri?

Går hon ej snäckans gång, som visaren kring uret,

Kring samma jättemakt och solar sig deri?

En boll för samma nyck, en ödmjuk tjenarinna,

30Blott mera spak än jag för samma herrskarinna,

Utaf dess nådes sken hon tigger ljus och dag

Och blygs ej att sig tro mer lysande än jag.

Ett klot utaf granit, med snö uppå din hjessa

Och i ditt djupa sköt en glödande vulkan;

35Med öknar på din kind och, dystrare än dessa,

En gördel af den blå, den öde ocean;

Med svartnad yta, bränd af tusenåra lågor,

Och multna lemningar af slägten, som likt vågor

Blott födas att förgås, – du arma grå planet,

40Är du en stjerna, skapt för himlens herrlighet*)Et que tout cela fasse un astre dans lesoriginal: le cieuxspråk: franska! Denna och nästföljande två verser innehålla spridda reminiscenser från Victor Hugo, Contemplations, Autrefois, Livre III: XI..

|258|

Och dina skapelser! Ett gift i balsamlunder,

Ett törne i hvar ros, en tiger i hvart snår;

|85|

Ett blomster för i dag, och dock en orm derunder,

Och skuggan af en höst i hvarje flyktig vår;

45Ett torftigt bröd, förvärfdt med outsäglig möda;

Jernmalm uti din barm att dina söner döda,

Och pest uti din luft, att skynda deras mord;

Är det din fruktbarhet, din rikedom, o jord!

Och kronan på ditt verk, den stolta menskoanden,

50Som mäter solars gång och vågar mästra Gud;

Hvad är väl han? Ett grand, en myra uti sanden,

Borttappad i en vrå af verldars stjerneskrud;

Än bödel, som din vall med blod och tårar fuktar,

Än offer, som förskrämdt det fallna löfvet fruktar

55Och lider, hatar, dör och multnar i din mark;

Är det väl han, som nämns en skapelsens monark!

Nej, dunkla jord, ej så med öfvermod bekika

Det snabba töckenklot, som ilar dig förbi.

Fast regellös jag syns, fast vild och hemsk tillika,

60Jag är mer säll än du, jag är långt mera fri.

Jag är en nyfödd verld, som, yngst bland stjernors rader,

En gång skall få min plats bland verldars myriader,

Att vittna Skaparns makt långt rikare än du.

Din bana löper ut; min förestår ännu.

65Årtusenden förgått, sen jag dig sist besökte;

Då glödde än din kropp i lavans kopparfärg;

|86|

Löst uti lågor opp, än oceanen rökte

Omkring ditt öde klot och dina smultna berg.

Och när årtusenden härefter jag dig susar

70I rymdens natt förbi, du lika öde rusar,

En bristande vulkan, emot verldstöcknen ut,

Och all din dröm af lif, din menskodröm, är slut.

 

 

1. *)Et que tout cela fasse un astre dans lesoriginal: le cieuxspråk: franska! Denna och nästföljande två verser innehålla spridda reminiscenser från Victor Hugo, Contemplations, Autrefois, Livre III: XI.