Sällheten
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes första gången i Joukahainen 1845, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
I dikten beskrivs hur sällheten, personifierad och tilltalad, ändrat karaktär och uppenbarelseform för diktens jag. Enckell noterar att dikten är en av de få där Topelius anknyter till den antikiserande odestilen (1970, s. 69). Se även Granér (1946, s. 107 f.)
Versen är en variant på sapfisk strof: trokeisk-daktylisk, femtaktig och orimmad, den tredje versen tvåtaktig.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
14 omskyggdeomgav skuggande.
28 qvinnohamnkvinnoskepnad.
30 Arlaregnmorgonregn.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 107 f.; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 52; Topelius, 120 dikter 1970, s. 68 ff.; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 197 ff.; Vasenius II, s. 524
Sällheten.
Stormen hviner. Väldiga hvita vågor
Hvälfva högt, och hafvet i solen gnistrar.
O hur brusar
Underfull din bölja, o ungdomslust!
5Sällhet! spöke! länge ditt spår jag spanat;
Än jag såg din vinge hvifta i vårskyn;
|116|Än på hafven
Sågs en flik af fladdrande manteln fly.
Dig jag letat med hjertats långa längtan,
10Men din vinge vek bort i vinterdimmor;
|53|Formlöst, namnlöst,
Sjönk ditt väsen i vågens hvita skum.
Sist jag vände med åldradt hjerta åter;
Skumma skyars skuggor min själ
omskyggde
;
15Se! då stod du
Tätt invid. Din anddrägt kysste min kind.
Och du log som en vår efter långa vintrar,
Och du bad mig bli vid ditt hjerta evigt,
Bad mig luta,
20Barnsligt from, min pannas brand mot ditt bröst.
Namn, gestalt och sanning ditt väsen vunnit;
Ej mot blodlös skugga min famn jag sträckte;
Dimmors spöken
För ditt strålande öga sjönko hän.
25Och jag andades ungdom vid ditt hjerta,
Själens helsa drack jag ur dina ögon,
Der, o sällhet!
Du i
qvinnohamn
vid mitt hjerta låg.
|54|Fläkten susar bort öfver blanka fjärdar.
30
Arlaregn
öfver dalens blommor duggar;
Dagern, doften,
Svalkan öfver allt lifvets qvalm är du!
1844.