|93|

På balen och på bergen.

Der glimmade lampors glans så glad,

Och valsernas hvirfvel hven;

Juveler blänkte bland blommors blad

I bländande balens sken.

5Der log på hvar läpp ett löje lätt;

Den fladdrande fjäril flög;

Det roade rodnande rosor rätt,

När smickret i hjertat smög.original: smög,

De vackra villor vexla alltjemt,

10Som skyar skimra i sjö;

De sköna läppar det skälmska skämt

Som strålande stjernfall strö.

|94|

Och ömhet bor i hvart ögonkast,

I blickarnas blida blå;

15Ett rus der rår utan ro och rast,

Och böljor i barmen gå.

Men morgonsol uti salen ser

På lockande löjens lek;

De röda rosor rodna ej mer,

20Den blomstrande kind är blek.

Grå, grumlig grannlåt vid grynings sken

Än glimmar lik falnad glöd,

Allt skönt, allt skimrande skiftat ren,

Och dansen den dignar död.

|136|

25Som svalan svärmar en afton sval,

Så yrat en yngling der;

Nu brann i hans bröst ett okändt qval,

Sin frid den fann han ej här.

Han störtade ut till stormig strand,

30Der vågen hon hvälfver vred;

Han klättrade raskt på klippans rand

Och såg öfver nejden ned.

|95|

Der dansade vinden glad sin dans

Kring doftande lund och däld,

35Der glimmade sjön i morgonglans,

I solens älskliga eld.

Kring himlens blänkande blåa zon

En jublande stråle sprang,

Och lärkans lockande silfverton

40Från skimrande skyar klang.

Han andades djupt, han andades djerft,

Den yngling i yster fröjd;

En visdom hade han nu förvärft,

Med den han kände sig nöjd:

45Det folk i qvalmiga qvällars qval

Har sällheten ej förstått;

Frid, fröjd och frihet så frisk och sval,

De bo i naturen blott.

1848.