Om ljungen som sinnebild

Jag älskar skogen och hafvet, det djupa lugnet och den vilda stormen i begge. Jag älskar solen och stjernorna och månen och skyarna. Jag älskar ock den stilla daggen på dalens blommor: – striden, segern och segerns frid. På slätterna, bland verldens fröjder, går sällan min stig. Derföre är min sång en ljungblomma lik, enslig fostrad i skogen. Alldrig skall den kastas i verlden ut, der så mycket herrligt förut öfverglänser dess bleka rodnad. Aldrig skall dess namn höras på slätterna. Så som den blomstrat, skall den ock vissna, enslig och gömd och glömd. (NB 244.150)

Ljungen blir en sinnebild för Topelius hela lyriska produktion. Hans tre första diktsamlingar får namnet Ljungblommor, liksom titeldikten i den första samlingen och i de senare upplagorna (1860, 1880 och 1888). Titeldikten i Topelius diktsamling Nya Blad (1870) inleds med följande strof: »Långa vintrar ha förflutit / Sedan jag i vårens dagar / Hedens ljung har sammanknutit.» Titeldikten i Topelius sista diktsamling, som fick namnet Ljung (1880), upptar samma motiv: »Mången sträng är ljudlöst sprungen, / Mycken snö föll hvit på heden, / Sedan sist jag bundit ljungen.» Genom ljung-motivet och det trokeiska versmåttet sammanbinder Topelius diktsamlingarna med varandra och skapar med sin liknelse en motivisk ram.

Idén att likna en diktsamling vid en blomkrans härrör från antiken; ordet antologi betyder ursprungligen blomstersamling. Franzén utvecklar bilden i sitt företal till Skaldestycken och Rückert indelar sin samling Liebesfrühling i buketter.

Förutom att Topelius liknar sina egna dikter vid ljungblomster, representerar ödemarksblomman för honom också den finska naturens vilda skönhet och den finska folksjälen. Men ljungen, liksom tuvan, heden, skogen och ödemarken, får i Topelius dikter härutöver en utvidgad innebörd i romantikens anda: som en spegling av själens landskap och människans hjärta (se komm. till dikten »Ljungblommor»).

Runorna

Hangolas Dikt (oktober 1840) föregås i manuskripthäftet av följande reflexion:

Den numera döende runan, hwars sista melancholiska toner man nu älskar att samla och bewara, har omklädt det fattiga Finska folket med en poetisk gloria af sällsamt intagande ehuru lidande skönhet. Ett folk som älskar sången så högt bär inom sig frön till den ädlaste bildning. Men gäller väl detta om det nu varande Finlands folk, som aktat sin ärfda kantele ringare än dagens ostämda lyror, och låter sina sista barder förgätna bortklaga sitt lif på Saimens stränder? […] Hvarföre skulle icke en ny poesie kunna uppblomstra i Finland sedan den gamla icke mer vill trifvas hos folket? Den gamla kunde icke vara en tidsblomma mer, derföre dog den ut. Men om blott dess rot och dess fäste är qvar, skall den ännu lefva i föryngrad gestalt. (NB 244.150)

De nationella strävandena som på allvar tog sin början under 1830-talet syftade till att definiera den finska kulturen och det finska folkets särart genom att särskilja det unika och autentiska och stärka det finska språket. Men förutom det särskiljande lyfte man också fram de gemensamma drag som det finska folket hade med andra ugriska folk, i synnerhet det estniska. I denna strävan var återupptäckten av folksångerna och myterna i runsångerna en betydelsefull identitetsskapande aktivitet. I romantikens anda sågs enkelheten i folkpoesin som ett uttryck för det ursprungliga och naturliga.

Flera kulturpersonligheter aktiverade sig i insamlandet av runor, t.ex. H. G. Porthan. En tidig runosamlare var Topelius far, Zacharias Topelius d.ä., f.d. elev till Porthan och far till Topelius. Han utgav fem häften med runor, Suomen Kansan Wanhoja Runoja. Eftersom Topelius egna kunskaper i finska var bristfälliga var han själv inte så förtrogen med runosångerna förrän Castrén 1841 översatte Elias Lönnrots epos Kalevala (Topelius 1970, s. 42).

Lönnrot sammanställde redan 1829–1831 ett häfte med namnet Kantele bestående dels av material som Z. Topelius d.ä. samlat in, dels av material från egna insamlingar. Senare under 1830-talet företog Lönnrot resor till Savolax, Karelen och Vitahavskarelen, vilket resulterade i den första samlingen av Kalevala 1835. En utökad och slutgiltig version utkom 1849. Som komplement till Kalevala utgav Lönnrot folkvisesamlingen Kanteletar 1840–1841.

De muntliga runorna som vandrade från trakt till trakt hade olika funktioner och olika teman: historiska och didaktiska runor, allmänna reflexioner, smäderunor, klagorunor, tacksägelserunor, skrönor etc. Skapelsemyter i olika varianter utgör huvudtemat i Kalevala. En centralgestalt är den vise sångaren Väinämöinen – den finska mytologins egen bard, som åstadkommer det övernaturliga med hjälp av sitt strängaspel kantelen. Sångerna är skrivna på runometer och karakteriseras, liksom andra muntligt traderade visor, av ett starkt formaliserat språkbruk med upprepningar och stående epitet.

Se även Finland framställdt i teckningar 2011, s. 50 f.