|258|

Saima kanal.

7 Sept. 1856.

I.

Långt i det vida österland,

Der Finlands sol sig tänder

Vid dunkelgröna skogars rand

Och åsbekrönta stränder,

5Der slår i klufna fjärdars tåg

En fordom hundramila våg.

Der slår en sjö, han slår med makt

Mot sina stränders vallar,

Och när han ned till ro sig lagt,

10I djupet än han svallar

Och bryts i sakta dyning mot

Den skumbetäckta klippans fot.

Den skygga anden simmar tyst

Uppå hans silfverstrimma;

15På kullen der, af solen kysst,

En kyrkas fönster glimma,

Och furans mörka krona ser

I fjärdens djupa anlet ner.

|259|

O Saima, hundra sjöars sjö,

20Hvi sucka dina vågor

Beständigt emot strand och ö

Med tysta framtidsfrågor?

Hvi klingar sången på din strand

Så sorgsen och så vek ibland?

25Det var dock vid din klara våg,

Som Finlands sångmö föddes

Och Wäinös öga dagen såg

Och sagans strider blöddes

Och Finlands skönhet ljufvast log;

30Är det ej glans och glädje nog?

Din våg han brusar dock sin sång

Om faren tids idrotter.

Han säger: Saima var engång

Det blåa hafvets dotter

35Och förde polens böljor allt

Till Finska vikens Eystrasalt.

Hvad sen du brutit obetänkt

Kan dikten endast ana:

Om vida länder du fördränkt

40I otamd härjarbana;

Alltnog, att hafvens herre bröt

Din makt och dig i bojor slöt.

|260|

Alltsedan har, en fånge, du

Din flod mot klippan krossat

45Och bidat denna dag, som nu

Till sist din våg förlossat,

Och sköljt din mo och famnat stark

Din glestbesådda ödemark.

Men engång har du rest ditt svall

50I jättekraft mot muren

Och sprängt förvittrad klippas vall

Och stormat ut ur buren.

Och sträckt emot en okänd verld

I vildskönt Imatra din färd.

55Det var din djerfva ungdomsbragd;

Då var det stolt, ditt flöde.

Och det är skönt att oförsagd

Sig skapa sjelf sitt öde

Och krossa allt, som står emot

60Den unga kraftens djerfva hot.

O Saimavåg, du starka våg,

Som hårda bergen stångat,

Hur blef du sist så mild i håg,

Att menskolist dig fångat,

65Liksom ett barn med flyktigt sinn,

I trånga slussars kamrar in?

|261|

Långt djerfvare än klippans barm

Dig dessa murar trotsa;

Men reser du dig upp med harm,

70Skall också dem du krossa

Och skölja lätt som agnar bort

De nya dammar innan kort.

Dock det, du tame jätte, det

Är just din fröjd och ära:

75Det tvång du bryta kan så lätt,

Det vill du tåligt bära,

Och bära det, af kärlek full,

För Finlands, för din moders skull.

Den kraft, som stormar vildt, med hot

80Att sjelfvisk allt föröda,

Hur ringa är ej han emot

Den ädelt burna möda,

Som, trygg i känslan af sin pligt,

Har mätt sitt mål och vägt dess vigt!

85O Saimavåg, du ädla våg,

Som vet dig sjelf försaka,

Ditt mål är stort och hög din håg;

Så se dig ej tillbaka!

För stolt att vara nyttans slaf,

90Sök fritt ditt länge sökta haf!

|262|

Ditt Imatra låt stupa brant

Och Wuoksens forsar brusa,

Att uti slingrad bana grannt

Den häpne vandrarn tjusa;

95Den droppe du kanalen ger

För Finlands väl betyder mer.

Ty mer än glans och mer än makt,

Och mer än ryktet unnat,

Mer än det pris dig sången bragt

100Och verldens lof förkunnat,

Är det, att räcka fri sin hand

Till arbet’ för sitt fosterland.

II.

Red till en fest! Den låga hyddan smycka!

Kläd hennes dörr med löf och blommor små!

105Förgät en stund bekymren, som dig trycka;

Tag glädtigt mod och helgdagskläder på!

Hör, glada klockorna i kyrkan ringa:

Det är en lofsång de den Högste bringa;

Kring vida Finland deras toner gå.

110Du slitna yxe, hvila dig mot trädet!

Du trötta murslef, lägg ditt arbet ner!

Du slägga, hamra icke mer på städet!

Du spade, sarga icke jorden mer!

|263|

Du trötta hand, släpp jernet, dela fröjden,

115Knäpp dig i bön och lyfta dig mot höjden!

Tag hatten af! Ditt land, ditt land dig ser.

Men du, du hvita, längtansfulla segel,

Som från de stängda fjärdar skådat djerft

Emot det stora hafvets blanka spegel,

120Ej nöjdt med trånga hamnen som du ärft;

Sväll högt i vinden! Ila fritt mot stranden!

Han stängs ej mer; de hafva lossnat, banden,

Och nya haf har nu ditt land förvärft.

Nu har han grytt, den dag som sekler anat

125Och som i sekler ej förgätas skall.

Nu vidgar sig den blick, som länge spanat

Från gömda insjön, öfver skogens tall.

Nu står den vida verlden fri, förklarad,

I förr ej skådad storhet uppenbarad,

130För ödemarkens barn vid forssens fall.

Det folk, som bott i fattigdomens boning

Och sökt sin näring utur svedens glöd

Och hvarje höst bedt frosten om förskoning

Och mången vår bedt skogens bark om bröd;

135Nu har det väg; nu rinner mjölk ur bergen,

Och stenarna bli bröd, och furumärgen

I korn förbyts att lisa folkets nöd.

|264|

Ty skogens rese, dömd att gagnlös stupa

För stormens ras, bär gyllne äpplen än;

140Och malmen, gömd i hundra sjöar djupa,

Förbyts i plog och svärd för finska män;

Och flitens verk, i dvala än begrafvet,

Nu har det väg, nu har det väg till hafvet

Och vänder ökadt, hundrafallt igen.

145Och vantrons dimmor, som från öde trakter

De fordna trolldomsländer fångat fatt;

Det blinda mörkrets tusenåra makter,

Som i de skumma pörten ned sig satt,

De fly, de fly för hafvets friska stormar

150Och ljusets solblick, som i fägring formar,

Förskingrar och föryngrar nordens natt.

En damm är sprängd. En mur är genombruten.

Den nya tidens starka ande går,

Ej mer med snäckans gång, i vingen skjuten,

155Men snabb och rastlös i det gamlas spår,

Och nya krafter, gömda, omedvetna,

Okända, qväfda, sofvande, förgätna,

Likt källor springa upp ur Finlands vår.

Hvems är den mästarhand, som konstrik danat

160Ett verk så stort, hvars vidd ej mätas kan

|265|

Med ziffrors tal, beräknadt eller anadt,

Och guld som det har slukat; hvem är han?

Är det en dödlig, nämn hans namn för verlden,

Att hvarje våg, som brusar öfver fjärden,

165Åt Saimas stränder det förtälja kan!

Hans namn! Välan uti graniten rista

Två höge furstars minne, fast som den.

Och rista der de första och de sista

Af Finlands och af Sverges ädle män,

170Som tänkt, som genomfört med trogen möda

Det stora verk – de lefvande, de döda! –

Att slägte efter slägte mins dem än.

Dock handen, som i nöd och ofärd mycken

Århundraden igenom hamrat på

175Den hårda klippan, tills hon sprang i stycken

Och Saimas segel ut till hafvet gå,

Det är det finska folkets hand, som knuten

Med spända muskler, hårdt vid stålet gjuten,

Har banat väg för sina sjöars blå.

180Ty vandt att brottas med natur och öden,

Hvad detta folket vill, det för det ut.

Det har besegrat polens is och nöden;

Allt viker för dess sega kraft till slut.

|266|

Dock samladt i en punkt, som ögat fattar

185Och handen mäter och förståndet skattar,

Så såg det ej sitt djerfva verk förut.

Med vaknad tillförsigt i festens timma

Står finska folket vid kanalens rand

Och skådar i dess blanka silfverstrimma

190Sitt mästarprof, sin äras blåa band.

Dock ödmjukt i sin kraft, det faller neder

För Honom, som allt stort, allt godt bereder,

Och kallar ned Hans nåd till folk och land.

O Du, som bjudit hafvens vågor skilja

195Och dock förena folks och länders lott,

Det är Ditt verk, det är Din stora vilja,

Och vi, vi endast ha Din vink förstått.

Med tämda böljor Saima går att bära

Till fjerran haf vårt armod och Din ära;

200 Din ära är det, att vi det förmått.

O må Din kraft, som öfver djupen råder,

Välsignande till dessa vatten nå,

Att ifrån sjö till haf, liksom en åder

Ur Finlands hjerta må kanalen gå,

205Ej att i verldens flärd vår kraft förblöda,

Men att betrygga frukten af vår möda

Och som en väg för ljus och frid bestå.

|267|

Den dag, när nöden uti landsflykt seglar

Med vingad köl från hundramila strand

210Och Finlands skönhet i kanalen speglar

Ett rikare, ett lyckligare land

Och stort och fritt ett folk, sin lycka värdigt,

Då först, då först är blåa bandet färdigt;

Då först skall verket prisa mästarns hand.

1856.