Kommentar

Diktens två första strofer är nedtecknade i Topelius dagbok 3 augusti 1836 (ms 1) och ett år senare, den 12 augusti 1837 (ms 2). På ett interfolierat lägg i ms-häftet står strof 3 och 4 (ms 3). Lägget är inklistrat före ms till hela dikten som är daterad 1837/1841 Aug. (ms 4). Dikten trycktes i HT 26 oktober 1842 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.

Vid tiden för de två första strofernas tillkomst 1836 uttrycker Topelius ännu inget särskilt intresse för Emilie Lindqvist, han förmodade däremot i dagboken att kadetten Emil Magnus Lundmark var förälskad i henne (se komm. till v. 8). Ett år senare, i augusti 1837, skrev Topelius samma strofer i en biljett till Emilie, undertecknad med två väninnors namn. Diktens tre senare strofer tillkom i augusti 1841, när hans relation till Emilie redan var etablerad.

Flera litterära influenser kan spåras. I dagboken står följande Goethe-citat i marginalen: »Bist du mein Schatz nicht,/ så [!] kannst du es werden – – – / Wirdst du es nimmer – – / so tanzen wir doch! Goethe» (första strofen av »Wechsellied zum Tanze»). Goethes dikt, troligen skriven 1780, är formad som en dialog mellan »Die Gleichgültigen» (»de likgiltiga») och »Die Zärtlichen» (»de ömma, kärleksfulla»). Topelius citerar en del av »den likgiltiges» inledningsstrof, som i sin helhet lyder:

Komm mit, o Schöne, komm mit mir zum Tanze
Tanzen gehöret zum festlichen Tag
Bist du mein Schatz nicht, so kannst du es werden,
Wirst du es nimmer, so tanzen wir doch:
Komm mit o Schöne komm mit mir zum Tanze
Tanzen verherrlicht den festlichen Tag. (Goethe 1987, s. 51, 578)

I dikten beskriver Goethe en oviss kärleksrelation, uttryckt i en växling mellan kärlekens »nimmer» (aldrig) och kärlekens »immer» (alltid). En genuin folkviseton präglar både Goethes och Topelius dikt.

Topelius inleder dikthäftet Promenader, påbörjat den 15 mars 1838, med tre sidor på tyska, däribland följande verser med överskriften Lied an Emmy:

Vögel sass am Linde grün
am Linde grün –
ich bin ein kleines hübsches Vögelin,
kan spielen gut und singen –
Und weiss ja noch meinen Liebsten nicht
mein Liebsten nicht
Gott weiss wo noch der arme fliegt
herum in fernem Walde.

(NB 244.148, s. 133 [skrivet före 3 april 1838])

Sommaren 1838 upplevde sig Topelius vara »mellan tre eldar, – jag min arma anka» (db 20 juli), d.v.s. mellan »flammorna» Greta Mattsdotter, Mathilda Lithén och Emilie Lindqvist.

Diktens tre senare strofer tillkom i augusti 1841, när Topelius relation till Emilie Lindqvist redan var etablerad. Dikten är den första som Topelius uttryckligen skrev till Emilie.

Granér framhåller att upphovet till dikten är en barnramsa, citerad i dagboken några år senare, när Topelius vinkat av Emilie: »sitter ensam som fågelen, / som fågelen / som sjunger högt uti toppen. Barnvisa.» (16 juni 1839; Granér 1946, s. 148). Influenserna från folkvisegenren är också uppenbara (se titel i ms). Ruth Hedvall noterar att folkvisan »Duvans sång» synbarligen har gjort djupa intryck på Topelius (1917, s. 20; se komm. till v. 1).

Dikten har utvecklats från lekfull namngåta till romantisk visa och därmed ändrat karaktär. Ordleken, t.ex. uppspjälkningen av lind och kvist påminner om de charader som fanns i tidens press, också under Topelius redaktion. Ändringarna i ordvalet röjer den förändrade relationen till Emilie; gåtans hjertans kär är okänd, i visan dröjer han.

Pettersson menar att fågeln i dikten får »ge ord åt de känslor skalden tilldelar Emilie Lindqvist» och hävdar att fågeln är diktarens språkrör. Han jämför med fåglarnas roll i de första Sylvia-visorna (1952, s. 29).

Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–2–4–3 och rimflätningen aaaX, de två första rimbanden är identiska.

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

1 Der sjöng en fågel på lindeqvist,Folkvisan »Duvans sång» inleds med orden: »Det sitter en duva på liljeqvist». I ms 4 har Topelius först samma verb som i visan, satt,vilket han sedan strukit och ersatt med sjöng.

4 Som nog kan spela och sjunga.»Emilie Lindqvists musikaliska talanger omtalas ofta i Topelius dagbok.

7 lund och markEn reminiscens från ursprungsversionen i gåtans form. Ordleken, uppspjälkningen av namnet Lundmark, påminner om de charader som fanns i tidens press, också i HT (se Granér 1946, s. 151).

Bibliografi

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 147–153; Hedvall, Finlands svenska litteratur 1917, s. 20; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 109–113; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 29; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 14; Topelius, 120 dikter 1970, s. 11 f.; Vasenius II, s. 152, V, s. 87; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 58