Det eviga ljuset

Lästext

Det eviga ljuset.

(En visa om julnatten).

Du eviga ljus,

Du strålande strimma

I lefnadens dimma

Och grafvarnas grus;

|121|

5Jag tror uppå dig,

Jag stilla tillbeder

Din stråle som leder

Och lyser min stig.

I mörker jag gick,

10Min själ var en öken,

Och sorgernas töcken

Omhöljde min blick;

Den ödsliga natt

Låg tung på mitt hjerta,

15Då sken i min smärta

Din stråle så gladt.

Naturen var stum,

En fläkt från de döde

For öfver de öde,

20De vissnade rum;

Allt lefnadens hopp

Var dödt och begrafvet;

|242|

Då rann du ur hafvet

Så glimmande opp.

|122|

25Då rann du ur skyn

I ljusnande söder,

Som hoppet det glöder

För menniskans syn;

Då rann du så huld

30I skuggornas näste

På himmelens fäste,

Som perlor och guld.

Och dig har man sagt

I grafvarna fången,

35Förlorad, förgången

För skuggornas makt –

Dig som i all tid,

Hvarthelst vi än vädje,

Bär himmelens glädje

40I lefnadens frid!

I dag är din dag,

Du eviga strimma,

Din födelsetimma,

O Jesu, i dag!

|123|

45Jag tror uppå dig!

När krafterna digna,

Förklara, välsigna

Och hägna min stig!

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 24 december 1851. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

    Juldikten är en samtidsreflexion med religiösa förtecken (jfr den avslutande dikten i Ljungblommor I, »Århundradets Natt».

    Versen är jambisk-anapestisk med rimflätningen aBBacDDc.

    Faksimil