[73]

Sjömannen vid rodret.

Nej, det går mig ej ur hågen,

Aldrig kan jag det förglömma,

Hur vid färden öfver vågen

Hennes blickar voro ömma.

5Aldrig såg jag henne sådan,

Kall hon var som Nordsjöns bölja;

Dubbelt kall, om hon i vådan

Stundom glömt sitt hjerta dölja.

Och jag svor väl tusen gånger

10Att den hårda öfvergifva;

Strax derefter jag med ånger

Svor, hos henne evigt blifva.

Som för en sydvest ej sällan

Vimpeln far mot himlens fästen,

15Så var leken oss emellan:

Vimpeln jag och hon sydvesten.

|74|

Lilla nålen lik i dosan,

All min längtan sågs ej tveka,

Hur min skuta vände kosan,

20Att precis på henne peka.

O hur ofta mina tankar

Sökte sig till sjöss från hamnen,

Der de lågo tyst för ankar

I den klippomhvärfda famnen;

25Men de arma väderdrifna

Skreko: ror i le! på stunden,

Och med alla segel rifna

Sökte gamla ankargrunden.

|46|

När jag ändtligt mig bemannat,

30For till sjöss, gaf f–n åt resten,

Se då blef det plötsligt annat,

Och helt spak var nu sydvesten.

När vid skeppets reling sedan

Hon ett tyst farväl sågs nicka,

35– Ankaret var lättadt redan –

O då var hon täck, min flicka,

Som en brigg med smärta toppar,

Smäckra rår och bugtig sida,

|75|

Från hvars segel regnet droppar,

40När deröfver molnen skrida.

Salta äro hafvets floder,

Sötare min flickas kyssar;

Nu jag famnar blott mitt roder,

Och Gud vet hvart skeppet kryssar.

1842.