Sjömannen vid rodret
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 2/7 1842 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är en av de tre på varandra följande dikter där vinden och vågen symboliserar kärlekens känslosvall, jfr »Farkosten på vågen» och »Ut till hafs». Flickan, kärleken och livet beskrivs med ett bildspråk som genomgående är taget från sjöfarten, många termer är påfallande ämnesspecifika.
Versen är trokeisk och fyrtaktig med korsrim ABAB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–2 Nej, det går mig ej ur hågen, / Aldrig kan jag det förglömma,Jfr v. 1 f. i »Nachklang» (1837) av Friedrich Rückert: »Und du hast mich nicht verlassen, / Mich verlassen wirst du nie.» (Werke. Band 1 [1897] s. 329 f.)
17 Lilla nålen lik i dosan,Anspelar på kompassen.
25 väderdrifnavinddrivna.
26 ror i le!Kommando för den manöver som görs när rodret läggs; lä i 1880 och 1888.
29 bemannat,rustat (sjöfartsterm), här: tagit mod till (mig).
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 164; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 78 f.
Sjömannen vid rodret.
Aldrig kan jag det förglömma,
Hur vid färden öfver vågen
Hennes blickar voro ömma.
5Aldrig såg jag henne sådan,
Kall hon var som Nordsjöns bölja;
Dubbelt kall, om hon i vådan
Stundom glömt sitt hjerta dölja.
Och jag svor väl tusen gånger
10Att den hårda öfvergifva;
Strax derefter jag med ånger
Svor, hos henne evigt blifva.
Som för en sydvest ej sällan
Vimpeln far mot himlens fästen,
15Så var leken oss emellan:
Vimpeln jag och hon sydvesten.
|74|All min längtan sågs ej tveka,
Hur min skuta vände kosan,
20Att precis på henne peka.
O hur ofta mina tankar
Sökte sig till sjöss från hamnen,
Der de lågo tyst för ankar
I den klippomhvärfda famnen;
25Men de arma
väderdrifna
Skreko:
ror i le!
på stunden,
Och med alla segel rifna
Sökte gamla ankargrunden.
|46|När jag ändtligt mig
bemannat,
30For till sjöss, gaf f–n åt resten,
Se då blef det plötsligt annat,
Och helt spak var nu sydvesten.
När vid skeppets reling sedan
Hon ett tyst farväl sågs nicka,
35– Ankaret var lättadt redan –
O då var hon täck, min flicka,
Som en brigg med smärta toppar,
Smäckra rår och bugtig sida,
|75|Från hvars segel regnet droppar,
40När deröfver molnen skrida.
Salta äro hafvets floder,
Sötare min flickas kyssar;
Nu jag famnar blott mitt roder,
Och Gud vet hvart skeppet kryssar.
1842.