Den blåa randen på hafvet
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt [1845]. Dikten trycktes i HT 28 april 1847 och ingår i de senare diktsamlingarna.
Dikten är liksom den föregående en naturskildring med symbolisk innebörd. I »Den blåa randen på hafvet» blir islossningen en bild för den efterlängtade friheten, som skönjs i fjärran och inger hopp om en ny tid. Dikten ger uttryck åt förhoppningarna om att de politiska förändringar som syntes på olika håll i Europa också skulle nå Finland, jfr »På Hoppets Dag», där Topelius använder islossningsmotivet första gången. Gunnar Castrén understryker att motivet inte bara är en allmän symbol för en ljus framtid, utan uttryckligen för frihet; i v. 31–40 hör han »genklangen av de stora europeiska frihetsrörelserna» (1918, s. 237).
Versschemat är nystev. Versen är stikisk, varannan vers parrimmad XaXaXbXb o.s.v., med överklivningar i ojämna verser. Dikten är genomgående uppbyggd av personifikationer. Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i 14 dikter (»Fotspåret i klippan», »Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar» och »Stockholm»).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Den blåa randen på hafvet.ms: choleran – Koleran drog fram över Persien, och man befarade att den liksom på 1830-talet också skulle drabba Finland (Leopoldinerbrev, HT 31 oktober 1846).
1 Jag stod på bergenBerget som en plats för visioner och uppenbarelser återkommer i Ljungblommor, jfr Matt. 17:1–15. Se inledningsverserna till »På Hoppets Dag», »Morgonstormen i våren», »Första Maj» och v. 37 i »Våren 1848», även i Topelius första fosterländska dikt »Våra julidagar» (6 september 1840; SS 1, s. 50–53).
5–6 Till sjöss for vinden, af vår berusad, / I vildt galopp,I »Metaren» liknas vinden vid en fåle (v. 3).
30 isens hvalfJfr metaforen »insjöns silfvertak» i »Respolska» (v. 21).
35 Det slår mot bojanJfr den uttalat patriotiska andra delen av »Våren 1848», där »Suomimodern» uppmanas att lösa bojan från sina floder (v. 65).
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 237 f.; 1958, s. 184; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 23, 25; Topelius, 120 dikter 1970, s. 86–89; Vasenius III, s. 205 ff., 308
Den blåa rymd
Låg hög, omätlig och klar – ej mera
Af dimmor skymd.
5
Till sjöss for vinden, af vår berusad,
I vildt galopp,
Han for som pilten far ut i verlden,
Så full af hopp.
Ett vintermoln for i ångst på fästet;
10Det bytte form,
Det slogs för lifvet, det slets i stycken
Af himlens storm.
|123|En enslig drifva, förtärd af tårar,
I klyftan ödts,
15Tills solen kärligt såg ned och drifvan
Sig gret till döds.
Ett vissnadt löf från förgångna dagar
Ej märkt, hur blyg
En sippa under dess sköld sig stulit
20Ett lif i smyg.
Allt sken af helsa och yppig ungdom
Och allt var nytt;
Blott hafvet ej sina hvita slätter
I blå förbytt.
25Månn’ under isen för evigt domnat
Det fria haf?
Månn’ unga vågor, månn’ starka strömmar
Gått der i qvaf?
|151|Jag hör det sucka, jag hör det brusa,
30I
isens hvalf
;
Hvems är den stämma, som lik ett thordön
Ur djupet skalf?
Ha, det är hafvet! det sofver icke.
Det vakar än;
|124|35
Det slår mot bojan
, oemotståndligt
Det krossar den.
Jag hör de unga, de fria böljor,
Till strids de gå;
De storma hvalfven, och hvalfven brista,
40Och sjön är blå.
Långt, långt der borta i solen glimmar
Den blåa rand:
Långt bort som hoppet, men dock så nära,
Som vårens brand.
45Du fjärdens börjande barndomsstrimma,
Dig helsar jag;
Med vårligt hjerta jag ser dig vexa
Till haf en dag!
1847.