[63]

Tvenne blommor.

Såg du henne brölloppsdagen?

Sköna voro anletsdragen,

Men som vårens hvita stjernor,

O så bleka voro de!

5Och jag såg en sällsam dimma

Öfver hennes ögon simma,

Och hon log så outsägligt,

Som de sällas skuggor le.

Jag till henne gick och sade:

10O var glad ibland de glade,

På din kind låt lifvets lycka

Strö sitt rosenskimmer än.

Blek är sorgen, blek är döden,

Kärlek älskar rosenglöden,

15Glädjen klär sig helst i rosor:

O så var min ros igen!

Och hon log så djupt och sade:

Tvenne blommor bär den glade;

|64|

Rosen är hans älskarinna,

20Liljan är hans hjertas vän.

Lifvets lätta fjärillycka

Vill i rosor helst sig smycka;

Sälla hjertats tysta glädje,

Hvita liljor älskar den.

|40|

25Och nu ser jag henne åter;

Våren ler och drifvan gråter,

Sorg och löje vikit fjerran,

Från den huldas anlete.

Och, liksom på brölloppsdagen, –

30Sköna äro anletsdragen,

Men som hvita vinterstjernor,

O så bleka äro de!

Och här står jag, stum af smärta,

Vid den dyras brustna hjerta,

35Och de aningsfulla orden

Rinna i min håg igen:

Lifvets lätta fjärillycka

Vill i rosor helst sig smycka;

Sälla hjertats tysta glädje,

40Hvita liljor älskar den.

1842.