Fotspåret i klippan
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt [augusti 1844]. Dikten trycktes första gången i Joukahainen II 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen, men i reviderad form med två tillagda strofer i Nya Blad 1870.
I dikten förenas Topelius religiösa föreställning med sagoelement och naturvetenskapliga rön. Pertti Lassila ser dikten som ett illustrativt exempel där Topelius överbryggar klyftan mellan kultur och natur genom att visa att de ingår i samma gudomliga plan (2000, s. 71). Föreställningen att Guds existens och storhet uppenbaras i naturen motsvarar det fysikoteologiska betraktelsesättet som också spåras i tidens geologiska teorier (se komm. till »Aminas sång till Maria»). Jfr Snellmans artikel »Huru naturforskningen i geologien förnekar sig sjelf» (Litteraturblad till Saima 21 mars 1844; se även Lindroth 1978, s. 282 f.).
Topelius syster Sofi uppger att upphovet till dikten är det s.k. lekberget vid lusthuset på Topelius hemgård, Kuddnäs. Tydliga fördjupningar i berget satte den unge Topelius fantasi i rörelse (Schalin 1935, s. 95; jfr v. 5–8). Topelius upptar diktens tema i sagoform i »Fotspåren i Berget» (Sagor 1852).
Versschemat är nystev, med omväxlande tiostaviga och fyrstaviga verser, som sammanbinds parvis av överklivning. Rimflätningen är XaXaXbXb.
Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i ytterligare 13 dikter (»Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar», »Stockholm»).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
21 granntnoggrant, utförligt.
Bibliografi
Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 71; Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 34 f.; Kuddnäs 1935, s. 95 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 65 ff.; Vasenius V, s. 480–483
Fotspåret i klippan.
Jag stod vid hällen på branta stranden
Af flodens våg;
Med stum förundran i hårda klippan
Ett fjät jag såg,
5Ett fjät så tydligt, som uti sanden
Man ser ett spår,
När barnafoten i muntra lekar
Deröfver går.
|28|De lärde säga, att fordom jorden
10Som lava flöt;
Sen vid dess svalning ur vida remnor
Graniten sköt.
Om det är sanning, o flodens klippa,
Och smallt du så,
15Som jern i ässja, en mensklig fot ej
Berört dig då.
För många tusen försvunna solhvarf
Har Herren Gud
|45|En engel utsändt till jordens lava
20Att gå hans bud,
Att spörja
grannt
, om en verld af skönhet
Der kunde gro;
Om der Guds afbild i frid och oskuld
Än kunde bo.
25Och engeln satte på mjuka hällen
Sin barnafot,
Men drog förfärad den strax tillbaka
För brandens hot,
Och flög till Herren igen och sade:
30»Än mången tår
Din sky får gråta på heta jorden,
Förr’n sval hon står.»
Och Herren lät sina skyar dugga
Den svala flod,
35På jordens lava, tills uti blommor
Och vår hon stod.
Men minnesgoda graniten gömde
Sitt englafjät,
Och än i dag med förundran vandrarn
40Betraktar det.
1845.