Irrskenet på heden
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Afton d. 5 Juli 44. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1845, och ingår i reviderad form i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Manuskriptet har tillkommit under en resa från Helsingfors till Nykarleby, enligt Vasenius koncipierat på Kahra gästgivargård (II, s. 521).
Titeln anger diktens upphov: författarens känslor för Greta Mattsdotter, som han i dagboken vid flera tillfällen omtalar som ett irrsken. När Topelius den 26 januari 1839 befann sig på Kahra med sin mor och Emilie Lindqvist antecknade han: »Das ist ein Stern und ein Irrlicht neben einander, ein wonniges Lachen und ein kindisches, ein Ewigkeit und ein Augenblick neben einander. Das ist so etwas sehr wunderliches, sehr tolles Schicksahl.»
Topelius relation till Greta utspelade sig efterhand endast i fantasin, och flera dikter uttrycker hans ambivalenta känslor inför minnet. – Om fästmön Emilie Lindqvists förnärmade reaktion på dikten, se brev EL–ZT 25 december 1844.
Wrede noterar i dikten en reminiscens från Goethes »Heidenröslein» (Wrede 1999, s. 320). Överskriften i ms är ett citat ur Hamlet, III.2.
Versformen är en engelsk ballad med korsrim abab (jfr parallellmotiv i J. L. Runebergs »Svanen» och »Vid en källa» på samma meter och rim, SS I 1933, s. 38 f.; 242 f.).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Irrskenet på heden.ms: »For, O, for, O, the hobby-horse is forgot» – Hamlet-citatet kan ses som en självironisk kommentar som anspelar på skaldens dragning till Greta.
Titel Irrskenetdet förvillande ljusskenet; jfr irrbloss.
19 ljusterflammaSyftar på den ljuskälla som användes vid ljusterfiske nattetid. – Jfr Topelius dikt »Ljusterflamman på sjön» i Nya Blad 1870.
Datering 1843.Ms daterat 44. Möjligt är att tidigare ms förkommit.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 104 ff.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 62–65, 253; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 185 ff.; Vasenius II, s. 521 ff., 525 f.; Wrede »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 319 f.
Du bleka ros på hedens stig,
Du tufvans ljufva ljung!
En enda dag jag älskat dig,
När än min själ var ung.
5Jag älskat dig en enda dag,
En enda midnatt blott;
Men år förgått och hjertats slag
Sitt lugn ej återfått.
Två skyars brand i rymden strötts,
10Två nattmoln duggat ner;
En enda gång två hjertan mötts,
Och sedan aldrig mer.
Jag sökt dig sen i skogens snår,
På hedens sorgsna stig;
15Ej ljungen bar af dig ett spår,
Ej tufvan kände dig.
|85|Ett sken i månlös natt du var,
En fjerran vådeld lik,
En
ljusterflamma
mild och klar
20På strand af insjövik.
Jag tog dig för en stjerna ren,
En nattlig fyr på haf;
Men om jag följt ditt blanka sken,
Jag hopplöst gått i qvaf.
25Dock … hur försåtligt än du brann,
O nattens ros! jag dig
Ej glömma och ej hata kan;
Förgät för evigt mig!
1843.
|51|