Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 9 maj 1857.
Missväxt hade drabbat Finland 1856, och den efterföljande hungersnöden hemsökte särskilt Kuopio, Vasa och Uleåborgs län. Penninggåvor sändes från Ryssland, Sverige, Tyskland och England; efter diktens tillkomst också från Frankrike, Schweiz, Nordamerika och staden Reval (se HT t.ex. 4/2, 21/2, 14/3, 21/3, 22/4, 6/6, 4/7 och 10/10 1857).
Max Engman noterar att insamlingarna i Sverige försiggick i Runebergs och sägnernas tecken, och återuppväckte den gemensamma historien. I Finland väckte de ambivalenta känslor: Topelius uttryckte tacksamhet, J. V. Snellman ställde sig mer tveksam till hjälpbehovet och kritisk till de ödmjuka tacksägelserna, medan S. E. Elmgren såg ökad svekomani som en fara för Finland (Engman 2009, s. 233 ff.). Bakom Snellmans hållning låg hans kritik mot den ekonomiska politik som försämrat förhållandena i landet, se Snellman »Pauperismen i Finland» 1996, s. 67–76. Jfr »Nödens lärdomar», där Topelius beskriver tillståndet i landet som »försynens varning och straff » (HT 11 mars 1857).
Versen är jambisk, fyrtaktig och parrimmad, aabbccdd.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–8 Vid den bebodda verldens rand [...] Mot natt och död och frost.Jfr v. 1–4 i »Vår enda arfvelott» och komm. Föreställningen om Finland som civilisationens utpost formulerade Topelius redan 1840 i »Våra julidagar» (se komm. till »Sanct Henrik»). Om utposttanken se komm. till »Vår enda arfvelott» v. 1–4.
6 geniuspoetisk personifiering av väsen som skyddar och ledsagar.
15 bollverkbålverk: förskansning, försvar.
Bibliografi
Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 256 f.; Engman, »1808 års män. En nationell tolknings födelse» 2009, s. 233 ff.; Snellman, Samlade Arbeten VIII 1996, s. 67–76
Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland.
Vid den bebodda verldens rand
Gaf ödet oss ett fosterland,
Det sista, der en mensklig fot
Har trottsat polens hot;
5Det sista, der i öde mo
Europas genius byggt bo;
Den sista, framåtskjutna post
Mot natt och död och frost.
Fastän ett ringa folk, vår vakt
10Mot vildhetens och mörkrets makt
Är mensklighetens egen strid
För ljus och lif all tid.
Vår seger är dess seger dock,
Och falle vi, så faller ock
15Med oss ett bollverk för dess stråt
På lifvets väg framåt.
Och trofast ha vi fyllt vårt kall;
Betalt med nöd och död och fall
|269|Hvar fotsbredd mark vi hägnat in,
20Som lifvet kallar sin.
Den härd i nord vi murat stark,
Der före oss var ödemark; –
Det är, orubblig, oförsagd,
Vår tusenåra bragd.
25Och derföre, när polens frost
Ånyo stormar mot vår post
Och blödande på nytt en dag
Vi digna för dess slag;
|286|Och när hon oss i fjerran hör,
30Den mensklighet vi kämpa för;
Förutan tvekan, utan knot
Vi ta dess stöd emot.
Och ej med glans och ej med guld
Betala vi igen vår skuld;
35Den skatt vi sökt och ge igen,
En annan skatt är den.
Det är den kufvade natur,
Och nya skördar derutur,
Och nya segrar, nya hem
40För ljus och lif med dem.
Från österland och vesterland,
Från Nordsjöns och från Themsens strand
Och der champagnedrufvan yr
I saftig ranka gryr;
|270|45Från alla kom ett sommarregn
Af milda gåfvor hit till hägn
För hungern i vår nord, – deri
Namnkunnig mer än vi.
Och thronen gaf sitt rika stöd,
50Och hyddan gaf sitt knappa bröd,
Och barnet gaf sin läckerbit
Åt arma nöden hit.
O, att vår tack dem kunde nå
Ur djupet af vårt hjerta så
55Som vissna tegen doftar grön,
När regnet hört dess bön!
Vi bringa dem den tack, som går
Ur tusen hjertans läkta sår,
Från bleknad kind, ur slocknad blick,
60Som lifvet återfick!
Vi bringa dem det bud till lön,
|287|Att hvarje tår i vintersnön
Skall mogna till ett ax, som slår
I blom ur Finlands vår!
1857.