Adolf Iwar Arwidsson
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 5 juni 1858.
Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858) var känd som en stridbar patriot och skriftställare, starkt influerad av de svenska fosforisterna, framförallt Lorenzo Hammarsköld. Han propagerade för medborgaranda, tryckfrihet och det finska språket, och kritiserade ämbetsmannaväldet. År 1821 startade han Åbo Morgonblad, som kort därefter indrogs på grund av sitt radikala budskap. Följande år fråntogs han sin docentur vid universitet i Åbo, blev i praktiken landsförvisad och bosatte sig i Stockholm. Där utnämndes han till Kungl. bibliotekarie 1843. Arwidsson var aktiv som publicist i de mest olika sammanhang och han deltog flitigt i debatten om Finlands framtid, ofta under olika pseudonymer. Han gjorde en betydande insats för utforskandet av Finlands historia som utgivare av historiska urkunder (se komm. till v. 29).
Arwidssons bistod sina finska landsmän generöst (jfr v. 41–45). Hans insatser för Finland uppvärderades kraftigt under 1850-talet, och när han besökte landet i maj 1858 hyllades han som en hjälte. – Topelius dikt föregås i HT av en notis om besöket i Helsingfors 28 maj, då diktstroferna utdelades och »fyra afsjöngos».
Versen är jambisk med taktschemat 4–3–4–4–3 och rimflätningen abaab (samma strof som »Vårt land»).
Vid den middag som arrangerades för Arwidsson i Helsingfors den 1 juni höll Snellman ett hyllningstal, där han underströk Arwidssons insats för att väcka nationalmedvetandet. I talet tolkas situationen 40 år tidigare något anakronistiskt utifrån den hegelianism som Snellman vid tidpunkten för talet omfattade:
Klart framställde han detta medvetandes betydelse, modigt de hinder, som hämmade dess utveckling, varmt förhoppningarne för densamma. I kärleken till, i arbetet för det finska språket sökte han det fasta stödet för dessa förhoppningar. »Blott der ett eget språk finnes, der är ett eget folk – ty nationen är oåtskiljeligen förenad med sitt språk – i språket äger den en borgen och en representant för sin nationela sjelfständighet». – Dessa voro hans ord. Väckta af hans röst, lifvade af hans anda, uppträdde andra med honom; och hvad vi sedermera upprepat och hört upprepas af planer för Finska språkets inrättande i dess rättigheter, det utlades redan då i detalj i denna samma periodiska skrift, hvars utgångspunkt var »nationalitet och nationalanda.»
Denne man, som så talat till det finska folket, det finska nationalitetsmedvetandets första kämpe – han nödgades vika från detta fädernesland, som han så varmt älskade – detta fädernesland nödgades förlora honom. Vi vilja kasta en slöja öfver dessa tilldragelser och förgäta dem; ty vi hafva nu glädjen att se denne man ibland oss. Allas blickar hvila på honom: Kongl. bibliothekarien Arwidsson, – för oss Adolf Iwar Arwidsson.
Det är vanskligt att tala om hvad som kunnat ske om ödet fogat annorlunda – kunnat ske med nationer eller individer. Men menskligt betraktadt, skulle A. I. A:s bana väl varit en annan, hans verksamhet för fädrens land en annan, om han fått förlefva sitt lif inom dess gränser. – Dock han var en man för sitt öde. Dessa fyra decennier torde väl föga hafva ett enda år att uppvisa, på hvilket Arwidsson, ehuru ställd utom dess gränser, icke erinrat sina fäders land om sin tillvaro och sina sträfvandens oföränderlighet och outtröttlighet, erinrat derom genom hedrande verk och gerningar till dess materiela och andliga intressens förkofran. (HT 5 juni 1858)
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1 Två tiderSyftar på Finlands två folk, det finska och det svenska.
5 Men hjertat, det var ett.Jfr Runebergs »Sven Dufva»: »men hjertat, det var godt» (SS V, Fänrik Ståls sägner I, s. 60).
7 PorthanHenrik Gabriel Porthan (1739–1804), professor i vältalighet, universitetets ledande nyhumanist och en pionjär i sin forskning om det finska språket och kulturen. Arwidsson framställs här som en efterföljare till Porthan (jfr v. 11–17).
16 Vid stranden utaf Auras vågi Åbo (se punktkomm. ovan).
21–25 En gåta var det ordet då; [...] Låg knuten deruti.Arwidssons åsikter om nationellt medvetande och medborgerligt engagemang var i början av 1820-talet långt före sin tid. Jfr v. 56–58.
28 kung bland folianters skattSyftar på Arwidssons tjänst som Kungl. bibliotekarie.
29 Och lyste våra häfders nattArwidsson utgav skrifter om Finlands historia och urkundspublikationer; Handlingar till upplysning af Finlands häfder utkom 1846–1858.
42 ljustra häfdenljustra: fånga fisk med ljuster, här: fånga historien, d.v.s. forska. Många av de gamla dokumenten som intresserade forskarna från Finland uppbevarades på Kungl. biblioteket.
51 Sju lustrer snögat35 år som gjort håret vitt; lustrum: femårsperiod.
⬥ för att icke mera gifva honom tillbakaArwidsson dog plötsligt den 21 juni och begravdes i Laukas, där han vuxit upp.
Bibliografi
Engman, »1808 års män. En nationell tolknings födelse» 2009, s. 242–246; Estlander, C. G., »Arwidsson som publicist i Åbo» 1894, s. [90]–180, samt »Adolf Ivar Arwidsson som vitter författare» 1921, s. [29]–94; Söderhjelm, Åboromantiken 1915, s. 169–190; Tarkiainen, »Adolf Ivar Arwidsson» BLF 2, 2009 (se där anförd litteratur); Vasenius I, s. 236, III, s. 439 f.
Adolf Iwar Arwidsson.
†
(Festsång den 1 Juni 1858.)
Engång på Finlands slätt.
Två stormar kämpade med brus,
Två vågor häfde sig med sus; –
5
Men hjertat, det var ett.
Gränsfloden mellan det som var
Och det som kom –
Porthan
–
Ur källan af en forntids dar
|246|Han lät uppvälla stor och klar
10En framtids ocean.
När sjelf han sjönk med domnad arm
I oceanens famn,
Då rann i fosterjordens barm
Väl mången åder ung och varm,
15Men utan mål och namn.
Stod då en yngling opp.
Han gaf ett ord åt det som låg
I djupet utaf Finlands håg,
20I sigtet för dess hopp.
|21|Det brusade förbi.
Det tyddes ut båd’ si och så;
Men när man lärt sig det förstå,
25Låg knuten deruti.
En man vardt ynglingen. Han satt
På annan strand än här,
En
kung bland folianters skatt
,
30Och glömde oss ej der.
Bland mången som ej oss förstod,
Förstod oss ensam han.
Själ af vår själ, blod af vårt blod,
För oss han stred med ynglingsmod
35Och lugnet af en man.
När hungern gästade vår strand,
När bildningen led nöd,
När städer gingo upp i brand,
Då sökte oss hans varma hand,
40I fjerran än ett stöd.
|247|Kom en af oss med kammad lock
Att
ljustra häfden
; – godt.
Men kom han dit med trasig rock
Och dito börs, – stor sak ändock,
45Blott finska han förstått.
|22|När han vid Mälarn såg sig om,
Fann han sitt land igen
Hos Auras gamla kämpe, som,
Ehvad han gick, ehvad han kom,
50Dock var densamme än.
På Aurasonens hår;
Men yngling än i kraft och skick,
Och varm i håg och glad i blick,
55Nu midtbland oss han står.
Hans ord är ej en gåta mer;
Det går kring land och mo,
Det vexer, likt den vår som ler.
Han sådde det i kärlek ner,
60I kärlek skall det gro.
Välkommen hit till vänners hand!
Välkommen långt ifrån!
Välkommen hit till vårens strand!
Välkommen till ditt fosterland,
65Du ädle Aurason!
Anm. Fosterlandet helsade Arvidsson välkommen,
för att icke mera gifva honom tillbaka
. Tre veckor efter återseendets glada fest i Helsingfors slocknade i Wiborg hans för Finland dyrbara lif.