2. En liten flickas klagan för Sylvia i skogen
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Ett manuskript är känt, daterat 18 Juni – Janakkala [1853]. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
I dikten ger flickan ord åt den nöd som drabbat landet genom torka och missväxt. Nöden framställs som en Guds prövning, Sylvia ingjuter mod och hopp. Från 1860 ändras titeln till »En liten flicka klagar för Sylvia landets nöd» och dikten ges därmed en tydligare nationell förankring. De mest docerande stroferna utgår (v. 31–36, 49–54).
Dikten är den enda Sylvia-visa som inte publicerats i HT. Den förefaller att ha ersatt den mindre genomarbetade tolfte Sylvia-visan i HT, »Sylvias sommartankar» (9/8 1854), som inte ingår i diktsamlingen (nr 12 i diktsamlingen saknar numrering i HT). »Sylvias sommartankar» är daterad 17 juni 1854 och upptar motivet med det annalkande kriget.
Versen är anapestisk med taktschemat 2–2–3–2–2–3 och rimflätningen aabccb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
16–18 Du, som plockar din mat [...] topparnas must?Jfr Luk. 12:22–24 där fåglarnas bekymmerslöshet framställs som en förebild.
31–33 Har i bibeln du läst [...] Egyptie land?Se 2 Sam. 24:15; 1 Krön. 21:14.
46 Till ett gift ha vi redtSyftar på brännvinsbränningen (se inledn.).
55 Vidvid det att, då.
63–66 Och han saltar med tårar [...] all vår nöd.Återspeglar tanken att tårarna är Guds välsignelse, jfr »Tårarnas makt» med komm.
Datering 18 Juni 1853.ms: Janakkala – Socken i Tavastland som familjen Topelius passerade på sin resa från Helsingfors till Nykarleby (se komm. till de två följande dikterna).
Bibliografi
Vest, Zachris Topelius 1905, s. 230
2. En liten flickas klagan för Sylvia i skogen.
Och jag satt der så säll
I den strålande qväll,
Och jag sjöng huru solen gick ned,
Och jag sjöng ej allen,
|47|5Der var sång i hvar gren,
Hela skogen han qvittrade med.
Och i fåglarnas låt
Så förnam jag en gråt
Af en liten en flicka på mark;
10Hennes kind var så hvit,
Och hon bet på en bit
Af det hårdaste bröd utaf bark.
Och jag qvittrade gladt:
Hvarför gråter min skatt?
15Och hon sade: hvad stör det din lust,
Ur de bräddade fat,
Ur de knoppande topparnas must?
Men en sten är mitt bröd,
20Och jag biter med nöd,
Och min tand rår ej mera derpå.
Och Gud nåde så visst,
|48|I vår stuga är brist,
Och i höst blir ej bättre ändå.
25Ty Guds nådiga hägn
Ger ej åkrarna regn,
Och all jordenes sköte är torrt;
Och den glimmande skyn
Uppå himmelens bryn
30Ilar utan välsignelse bort.
|203|Om den flygande pest,
Som förödde Egyptie land?
Så en mask i sitt stoft
35Äter ängarnas doft,
Och de svedas som eld af hans tand.
På de gulnade fält
Ryter hjorden af svält,
Och de sinade spenar ge blod,
40Och vår lada är tom
|49|Och vi vänta en dom
För vår otack, när tiden var god.
Ty mitt fädernehus
Är i synder och rus,
45Och min moder har klagat sin nöd:
Det som Gud har oss gett
Till vårt signade dagliga bröd.
Ja det allt vi förskyllt,
50Och vårt mått är ej fylldt,
Ty de flyga de sorgliga bud.
O du fågel i topp,
Och du sjunger om hopp,
Och du tröstar ännu uppå Gud!
55
Vid
hon talade så,
Runno tårarna små
På den brödbit hon bar i sin korg;
Och så mjuknade den,
|50|Och så bet hon igen,
60Och så glömde hon hela sin sorg.
Och jag qvittrade: mod!
Gud är mäktig och god,
Och han saltar med tårar ditt bröd,
|204|För att göra det mjukt,
65När ditt hjerta är sjukt,
Och så gör han med all vår nöd.