Aminas sång till Maria
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt [augusti 1841]. Dikten trycktes första gången i HT 26/11 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Föreställningen om stjärnhimlen som Guds blåa bok härstammar från antiken, och är vanlig i äldre diktning, t.ex. Miltons Paradise Lost. Under romantiken fick föreställningen ny aktualitet, då benämnd den fysikoteologiska traditionen. Naturen betraktades som en bibel, där skaparen uppenbarade sin sinnrikhet och skönhet (Lindroth 1978, s. 218). Jfr »Lärkröster i Maj», »Octoberstjernan» och »Finlands öde» (samt komm.; jfr komm.till »Fotspåret i klippan»).
Johan Nybom, under 1840-talet en inte minst av Topelius högt värderad skald, skrev 1838 en dikt med titeln »Aminas sång», med en snarlik strofform och likartad utgångspunkt som Topelius dikt (se Vasenius VI, s. 42, 66; Pettersson 1952, s. 39).
Zachris Schalin, systerson till Topelius, härleder dikten till en händelse på Kuddnäs 1841, när doktorinnan Maria Toppelius, gift med Topelius farbror Gustaf, blev spådd av en zigenarkvinna. Dikten sägs ha upplästs på Mariadagen den 3/8 1841. Schalin uppger att de sista stroferna av dikten som beskrev framtiden för Maria Toppelius fem barn inte togs med i trycket, vilket skulle förklara tillägget »Fragment» (1935, s. 89 f.). Något sådant ms har inte hittats.
Versen är jambisk pentameter med rimflätningen AbAbCDCD. Jfr »Skål» av Geijer med samma versmått och inledande ord: »Jag vet ett land, där himlen omkring fjällen / sig svänger präktig, djärv och underbar» (SS II, s. 108).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Aminas sång till Maria. i ms: Rabina – Om liknande Almqvistska namnvarianter, se brev till Emilie Lindqvist 7/2 1845 och Pettersson 1952, s. 39 f.
1–4 Jag vet en bok, [...] för sig en verld.I dikten »Gåtor» (1870) återknyter Topelius till »Aminas sång till Maria»: »Vet du den bok, som dagens ljus förseglar, / Och nattens mörker låter upp för dig; / Der hvarje rad en allmaktstanke speglar / Och hvarje bokstaf är en verld för sig?» (Nya blad 1870).
5 bladdrarbläddra; av ’blad’.
Bibliografi
Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden, 1978, s. 218; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 39 f., 42 ff., 60; Schalin, Kuddnäs. Skalden Z. Topelius’ forna hemgårds historia 1935, s. 89 f.; Vasenius VI, s. 42
(Fragment.)
I evig glans, af inga sekler tärd;
Der hvarje rad lik silfver återstrålar
Och hvarje bokstaf är för sig en verld.
5Der
bladdrar
ingen hand i blåa bladen,
Men uppenbara stå dock alla orden
Och läslig är den silfverblanka raden,
Fast ingen skrift den liknar uppå jorden.
|26|Hvar qväll, när skuggorna begrafvit dagen
10Och ned åt midnatt stupar stundens lopp,
Då ligger blåa boken vidt uppslagen,
Der läser jag om tro och tröst och hopp.
När aftonsolen sjunkit djupt i hafvet,
Och ned i tystnad sjunkit menskohvimlen,
15Och lifvets hopp är djupt i natt begrafvet,
Då frågar jordens frågor jag af himlen.
Jag kan det språk, som morgonvinden talar,
Och vågens dån, som emot stranden slår,
|41|Och löfvens sus och lundens näktergalar
20Och blomstrens suckar alla jag förstår.
Jag läser ord i vårens stilla grönska
Och uti himlens gyllne skyar höga,
Jag anar hvad de stumma hjertan önska
Och läser tankar i ett menskoöga.
25Uti ditt öga – i Marias öga
Jag läser godhet, idel godhet blott,
Och hur din egen sällhet rör dig föga,
Blott sällhet blir de dinas glada lott.
Jag frågat stjernorna om dina öden
30Och ljusa löften de mig unnat alla:
Frid, hopp och kärlek blott, tills sena glöden
Af lifvets lampa tyst i aska falla.
1841.