[48]

Blomman om Julaftonen.

»Är det, o Gud! din verld alltså?

Jag aldrig såg den än;

Men annorlunda jag ändå

Har föreställt mig den.

5Jag drömt så gladt om den engång,

Hur den var skön och ljus,

Med vestanvind och fågelsång

Och klara källors sus;

Hur ängen stod i glans och gull,

10Hur mild dess doft sig spred;

Hur solen såg så kärleksfull;

På tusen blommor ned.

I frusna tufvan jag det drömt,

Der sof jag än i går;

15Då sken, o Gud! din sol så ömt;

Jag trodde det var vår.

|49| |31|

Jag slog så glad mitt öga opp,

Jag var så barnsligt säll;

Men grymt bedrogs mitt hjertas hopp

20I hård Decemberqväll.

Ty lund och våg bar dödens drägt

Och solen sjönk med hast,

Och för en kyss af nordens fläkt

Mitt späda hjerta brast.

25Du glada sol, du drömda vår,

Du vackra verld, farväl!

När utan kärlek glömd hon står,

Förtvinar blommans själ.»

En yngling kom och blomman bröt,

30Sin flicka gaf han den:

»Mins, när du bär den vid ditt sköt,

I lif och död din vän!»

Men flickan sade: »gosse blif

Ej falsk, lik solens sken,

35Och väck ej hjertats ros till lif,

Att dö förgäten sen!»

1842.