Finlands Namn
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 17 Maj 1848. Dikten trycktes i HT 20 maj 1848 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är skriven med anledning av studenternas majfest som firades på Floradagen den 13 maj 1848 på Gumtäkts äng utanför Helsingfors (den första i Helsingfors firades i Sörnäs 1832, därefter 1833 och 1834 på Gumtäkts äng). Festen var politiskt ömtålig och krävde en balansgång mellan radikal nationalism och kejsartrohet. En nyckelperson i iscensättandet var Österbottniska avdelningens dåvarande kurator, Fredrik Cygnæus, som kunde garantera att festen blev politiskt ofarlig (se Klinge 1989, s. 189–192). Referat från festen, se Topelius nedan, samt Grot 1915, s. 290 ff, och inledn.
Många höll tal, Cygnæus två: det ena till kanslern-storfursten, det andra till fosterlandet under rubriken »Finlands namn» (se komm. v. 16). Studentkårens fana med Finlands vapen presenterades och Runebergs »Vårt land» sjöngs för första gången till Fredrik Pacius melodi. Den samtida studentrevolten i Europa återspeglades inte på Gumtäkt; festen var framförallt en positiv fosterländsk manifestation och en fredlig hyllning till klassiska akademiska ideal. Den tillfredsställde behovet av opinionsyttring, samtidigt som den uttryckte lojalitet mot kejsaren. Dagen har uppfattats som inledningen till den process som resulterade i att Finland blev en självständig nation (se Klinge 1969, s. 166 f.; 229; 2000, s. 125 ff.). Topelius patriotiskt högstämda och idealiserande dikt bidrog till att etablera majfesten som historisk vändpunkt, och den ristades liksom »Vårt land» in i det minnesmärke som hundra år senare restes på Gumtäkt.
Dikten blir i sin reviderade version från 1860 mer uppfordrande: här formuleras tanken att fosterlandet är värt att dö för. Också föreställningen om namnets magiska kraft får ett tydligare uttryck i de senare upplagorna. I essän »Finlands namn» betecknar Yrjö Hirn detta som ett typisk topelianskt drag. Han noterar att Topelius redan efter majfesten 1834 lägger vikt just vid namnet när han i dagboken skriver att »hvarje närvarande Finsk tunga uttalade med rörelse sitt älskade fosterlands namn.» (db 23 maj 1834; Hirn 1951, s. 184 f.; jfr Topelius 1922, s. 113 f.).
Hirn påpekar det anmärkningsvärda i att det patriotiska ceremoniväsendet har tillmätts sådan betydelse i Finlands historia: när folket utestängdes från aktivt deltagande i statslivet blev varje tillfälle att uttala en åsikt, t.ex. i skåltal eller promotionsverser, av betydelse (1951, s. 172 f.).
Versen är jambisk, med taktschemat 4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaaB.
I referatet »Studenternes Majfest» (HT 17 maj 1848) konstaterar Topelius att Cygnæus »utmärkte sig genom det skönaste framställningssätt och den mest lefvande inspiration.» Han fortsätter:
Och när Hr C. med lågande vältalighet prisade lyckan att vara född i ett land så skönt som Finland – och dervid pekade han på aftonskimret i vikarna och månen som höjde sig i vårnatten öfver grantopparna – och talade om alla Finlands minnen och Finlands hopp, med maning att för detta land lefva och dö, – då tårades månget öga och de svällande känslorna sökte sig luft i outsläckeliga jubelrop, som icke sällan afbröto talet. Till sist blottades alla hufvuden för Finlands namn, musik och sång uppstämde »Vårt land», som begärdes om och åter om; enthusiasmen var obeskriflig.
Fyrtiofem år senare, 1883, beskriver Topelius festen som »över all beskrivning hänförande»:
Tårarna strömmade ur de flesta ögon, man fick icke fram ens ett hurra, obekanta omfamnade varandra och man gick som i drömmen. Det var på detta sätt Vårt land föddes som folksång, för att icke dö, så länge ett finskt folk lever. Och, inspirerad av denna brinnande entusiasm, steg nu Fredrik Cygnæus på ett bord, som var improviserat till talarestol. Solen gick ned och färgade vattenspeglarna röda, björkarne i vårens första grönska och i en vid krets åtminstone 2000 åskådare [*] omgåvo studentskaran kring denna talarestol. Talet skulle gälla en skål för fosterlandet, men det blev så mycket mer, det blev en röst ur samtidens innersta själ, varuti all den härtills slumrande, omedvetna eller halvmedvetna kärleken till fosterlandet fick det mest glödande uttryck och slöts med den maning att för Finland leva och dö. […] Det är icke för mycket sagt, att denna dag, »Vårt land» och F. Cygnæus’ tal till Finland, bildade en epok, från vilken det finska folket först uppnådde sitt klara medvetande om sig själv och fäderneslandet. Min roll vid detta tillfälle var endast en bland de tusendes; men jag har bevarat dagens minne i sången om »Finlands namn» (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 119 f.).
* I HT 1848 uppger Topelius drygt 1000 åskådare, i Självbiografiska anteckningar (nedtecknade 1883) »åtminstone 2000», i tidningen Finland 1885 »omkring 3000».
Ännu 1885 omges Cygnæus tal av en särskild strålglans i Topelius minne. Han refererar, indirekt, Cygnæus »ryktbara tal om Finlands namn» på följande sätt:
Huru hade icke de lärde fordom letat efter detta namn i alla de eländiga kärr de kunnat påfinna! Cygnaeus tog det gammaltestamentligt såsom en sammanfattning af land och folk, såsom en lifsrot till allt, och han visade huru det genomgått seklerna från de mörkaste skuggor till nutidens ljusa dag, huru det sammanhållit alla bristande band, förenat alla åtskilssträfvande viljor, banat sig väg genom isar och ödemarker, slagits till jorden, förhånats, trampats, öfverväldigats och alltid rest sig ånyo, aldrig förgätits, aldrig förrådts, aldrig öfvergifvits i den bittraste nöd. […] Detta namn kunde ej dö, sålänge ett menskligt hjerta klappade här; detta namn fortfor att värma odlarens håg, der han gick frusen vid plogen, och tänkarens forskning vid nattlampans sken; detta namn fortfor att återljuda i moderns enkla visa vid vaggan, likasom i skaldens högstämda dikt, det eldade krigarens mod i faran, det kom ynglingens blod att svalla och tärnans kinder att glöda; det ingick såsom en lifsgrund i allt arbete, alla försakelser, alla pligter och alla framsteg; – för detta namn vilja vi alla lefva, och för det kunna vi alla dö …
Under de sista orden hade den nedgående solen förvandlat Gammelstads vik till skimrande guld. Talaren utsträckte sin arm mot de glänsande vattenspeglarna och frågade – icke med fänrikens ord i »Den femte juli», men med hans tankegång – om icke detta land dock var värdt att älskas i lifvet och döden. (Finland, 7 november 1885, tryckt i Anteckningar från det Helsingfors, som gått 1968)
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Finlands Namn.Namnet »Finland» nämns flitigt i andra delen av Ljungblommor II och laddas med ideologisk betydelse. I Ljungblommor I används beteckningen »Finland» däremot inte, i stället knyts de patriotiska indikationerna till »Suomi», se komm. till »Vintervisa», v. 12.
4 lunderna hålla sin aftonbönJfr vers i Atterboms Johannes-masken: »blomstren mysa i sin aftonbön» (Lyriska dikter II 1914, s. 184). Hos Topelius accentuerar formuleringen om lundernas aftonbön den sakrala stämningen redan i diktens första strof.
11 hornets höga budÅtta skålar höjdes vid festen och inför varje skål blåstes en fanfar, den sista och åttonde för Finland. Det var inför denna som Cygnæus höll sitt tal (HT 17 maj 1848).
15 sucken af ängens blommaBlomstersuckarna ansluter sig till romantikens bildspråk (Pettersson 1952, s. 60; jfr komm. till »Aminas sång till Maria» och »Augustiqvällen»).
16 en manFredrik Cygnæus (1807–1881), se ovan. Cygnæus som annars sparade alla utkast och tal har inte efterlämnat spår av sitt mest berömda tal. Det var tillkommet enbart för festen, och skulle kanalisera tidens revolutionära idéer i politiskt acceptabla banor (se Klinge 1989, s. 193).
30 »Vårt land! Vårt land!» de besjunga.Runebergs dikt hade tidigare tonsatts av August Engelberg och F. A. Ehrström, och framförts till skaldens egen melodi vid Borgå stads 500-årsfest 3 december 1846. Eftersom ingen av dessa melodier hade slagit an ombads Pacius skriva en ny till majfesten 1848 (Lappalainen 2009; Mäkelä 2009, s. 128). Topelius dikt har i Finland kallats »vår folksångs dopattest», men sin status som nationalsång fick »Vårt land» flera årtionden senare (Ruin 1941, s. 123; Mäkelä, ibid.).
41–45 Din moders namn [...] din moders ära!Vid sidan av uttryck som »fäderneslandet» knyter Topelius på åtskilliga ställen sin patriotism till modersgestalten, t.ex. »Suomimoder», i »Våren 1848» (v. 63) och »Islossningen i Uleå elf» (v. 81).
46–47 Den döende sol, som sjunker skön / I vikarnas vackra vatten,Upprepning av inledningsverserna. Natten utgör diktens inramning, hoppet står till en morgon när natten har vikit (v. 50). Jfr slutverserna i »Vårt land» där Finlands framtid liknas vid en soluppgång.
49 O att hon må se din kärleks lön,Jfr sista strofen i »Vårt land» som också betonar att fosterlandets framtid är beroende av folkets kärlek.
Bibliografi
Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 349; »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 256; [Grot], Utdrag ur J. Grots brevväxling med P. Pletnjov II 1915, s. 290 ff.; Hirn, »Finlands namn. En fest, en dikt och ett tal» 1951, s. 172–186; Klinge Studenter och idéer 1969, s. 166 f., 229; »Det kejserliga universitetet» 1989, s. [9]–[139] och »Omvälvningens decennium» 1989, s. 189–193, Idyll och hot 2000, s. 125 ff., »Den europeiska jäsningen och Finland» 2004, s. 151–156; Lappalainen, »Pacius, Fredrik», BLF 2, 2009; Mäkelä, Fredrik Pacius 2009, s. 128; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 225. f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 59. f.; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 123 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 117–120; Anteckningar från det Helsingfors, som gått 1968, s. 111–118; 120 dikter 1970, s. 95; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324
13 Maj 1848.
Den döende sol hon sjunker skön
I vikarnas vackra vatten;
Ett skimmer af guld sig bredt kring ön,
Och
lunderna hålla sin aftonbön
,
5Och månen går upp i natten.
Kring kullar och äng, i lek och sång
Sig glädtiga skaror närma;
De känna ej sorg, ej svek, ej tvång,
De svärma, de ock, engång, engång,
10Som himmelens fåglar svärma.
|137|Men hastigt vid
hornets höga bud
De väldiga sorl bli stumma;
Man kunde förnimma vågens ljud
Och vågornas stilla bön till Gud
15Och
sucken af ängens blomma
.
I tätaste skaran
en man
står opp,
Hans ord äro ädla, rika;
En lösen han ger den unga tropp:
Han nämner ett namn, så fullt af hopp
20Och fullt af minnen tillika.
Och lyssnande, ljudlös, skaran står
Med blottade hufvun alla;
Det klappande hjertat mäktigt slår,
Från kinden smyger sig tyst en tår,
25Att osedd till marken falla.
Men knappt är det sista ord förbi,
Förr’n slätterna kring hörs ljunga
Ett enda omätligt jubelskri,
Och hornen de stämma mäktigt i,
30
»Vårt land! Vårt land!» original: »Vårt land! Vårt land!’ de besjunga.
|138|Och vill du det veta, det stolta namn,
Som slätterna kring hörs skalla,
Som ljuder tillbaka ur skogens famn,
Ur klippornas bröst, ur vågens hamn,
35Från blommornas läppar alla;
Välan, i ditt hjertas djup det skrif,
Till lefnadens afton sena!
Evärdeligt det din lösen blif’,
Din lösen i nöd, i död, i lif
40Är Finland, Finland allena!
Det käraste bland de kära;
Ve dig, om du glömt i framtids dar
Det namn, du i dag i hjertat bar,
45Och fläckat din moders ära!
I vikarnas vackra vatten,
Hon hörde din fröjd, din ed, din bön;
50När vikit engång har natten!