Studentvisa
Kommentar
Kommentar
Två odaterade manuskript är kända: ms 1 är ett oavslutat utkast som tematiskt ansluter sig till den tryckta dikten men har en annan rytm, ms 2 är ett arbetsmanuskript. En avskrift med titeln »Den 9 november 1852» finns i Österbottniska avdelningens arkiv på NB. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
I oktober 1852 offentliggjordes nya universitetsstatuter: de mest påtagliga förändringarna var att professuren i filosofi skulle dras in och studentavdelningarna upplösas. Statuterna trädde i kraft 1853. Vid österbottniska avdelningens sista Porthan-fest 9 november 1852 talade de f.d. kuratorerna Cygnæus och Snellman, och Topelius avslutade med att läsa upp sin dikt (Klinge 1989, s. [210]–215; Vasenius III, s. 381 f.).
Dikten genomsyras av den studentidealism och hoppfulla framtidstro som Topelius ofta uttryckte (se Castrén 1918, s. 252). Liksom i »Vår enda arfvelott» (följande) är studentvisan ett försvar för kärleken till fosterlandet och för ljuset, som står för den sanna bildningen och den fria tanken. Studenterna framstår som framtidens hopp, och ljuset som den högsta kunskap. Jfr t.ex. J. J. Nervanders promotionsdikt från 1832 där studenterna omtalas som »ljusets krigsmän» och universitetet som »ljusets krigarleder» (1850, s. 75 f.).
De fyra s.k. »Studentsånger» av Topelius som ingår i Joukahainen III (1848) är hyllningsdikter från studenterna till Fredrik Cygnæus, J. J. Tengström och Runeberg (två dikter; s. [90–94]).
Om Topelius omarbetningar, se Vasenius V, s. 127–130.
Versen är jambisk med taktschemat 4–4–4–3–4–4–4–3 och parrimmad, aabbccdd. Studentvisan fick senare spridning genom en tonsättning av Filip von Schantz (1858).
Studentvisan ansluter sig till en etablerad litterär genre, med dikter som F. M. Franzéns »Studentvisa» (1801), Lars Stenbäcks »Studentsång» (1834) och »Till Johan Vilhelm Snellman» (1837) samt B. E. Malmströms »Till de unga» (1844). Dikternas teman är de samma som i Topelius »Studentvisa»: kampen för sanningen, tron på framtiden och kärleken till fosterlandet.
Inledningsstrofen i Franzéns »Studentvisa» (1801) lyder:
Student! om du, det namnet värd,
Vill klinga med oss alla:
så topp! att lika raskt, som lärd,
För sanning stå och falla.
Sanning! vi helge dig hjerta och röst,
Så från embetspulpet, som catheder.
Sjelfve vår väg, det är mödornas tröst,
Vi bane till lycka och heder.
Stenbäcks »Studentsång» (1834) inleds:
Så länge vårt hjerta är varmt och vår blod
I ådrorna svallar och sjuder,
Så länge som ungdomen glädje och mod
Ur fulla pokaler och bjuder;
Vi löpa mot sanningens strålande höjd,
Och ingen blir efter, och ingen blir nöjd
Att dväljas i skuggan och sofva.
Stenbäcks hyllning till Snellman (1837) inleds med följande verser:
Broder, då klar och gudomlig den höga
Sanningen stod för vårt glänsande öga,
O, då svuro vi gladt att dö,
Att troget lefva för den och dö.
Första strofen i Malmströms dikt »Till de Unga» (1844):
Med bröst och panna utaf hamradt stål,
Med andens skarpa klinga vid din sida,
Gack ut att kämpa för ett högre mål,
Om mod du har för detta mål att strida!
Om du har sanning, så haf tillförsigt;
Om inre frid du har, gack trygg din bana.
För ljuset offra dig: det är din pligt,
Om du en gång har svurit ljusets fana.
Vasenius (II, s. 89) ser ett utkast till »Studentvisa» i en anteckning från 1834: »Framåt! är vår lösen, framåt till förädling, framåt! med hopp i vårt hjärta och drömmar om sällhet gycklande kring oss skynda vi framtiden till möte. Vi äro den kommande tidens riddare, och vi kunna med stolthet säga, att vi äro fäderneslandets hopp. – Hurra derföre, vivat Academia!»
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–8 Vi äro andens fria folk, [...] Som sjelfva ljusets makt.Jfr inledningsverserna till Johan Nyboms s.k. »Fansång»: Stå stark du ljusets riddarvakt / kring dina fosterländska fanor / och drag åstad med sångens glada makt, / med mod på dina skiljda banor (1848).
10 morgonväktden sista nattvakten; i gryningen.
13–14 Omäteligt vårt rike står, / Ty hoppets vida verld är vår,Jfr »hoppets rike utan gräns» i »Miranda» v. 39 f.
19–20 För detta land, som fostrat oss, / Vi in i döden slåss.Verserna ersätts i de senare upplagorna med en mildare formulering (se variantvisningen).
21–24 Och ingen, ingen svika skall [...] I nordens ödemark.Kallet framställs här som betydligt mer förpliktande än i »Vår enda arfvelott». Om utposttanken, se punktkomm. till följande dikt, v. 1–4.
25–28 Vårt land, [...] i dess sjö.Jfr »Mathias Alexander Castrén» (v. 13–16).
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 147, 226; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 250–256; Klinge, »Omvälvningens decennium» 1989, s. [210]–215; [Nervander] Skrifter af J. J. Nervander 1850, s. 75 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 232 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 120–123; Vasenius II, s. 89; III, s. 378–382; V s. 127–130; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 179, 196
Studentvisa.
Som, stolt att vara ljusets tolk,
Skall evigt kämpa för dess rätt,
Kring verlden sprida det.
5I dag densamma som i går,
Densamma efter tusen år,
Orubblig står vår unga vakt,
Som sjelfva ljusets makt.
Vi äro morgondagens slägt,
10Den nya tidens
morgonväkt
,
Som bryter genom natt och död
Med omotståndlig glöd.
Ty hoppets vida verld är vår,
15Och vårt är allt hvad skönt och stort
Ännu en framtid sport.
|89|Vi äro söner af vårt land,
Vi älska högt dess gömda strand,
20Vi in i döden slåss.
Vårt utaf fädren ärfda kall
Att rota ljusets fana stark
I nordens ödemark.
|226|25
Vårt land, som vi åt ljuset vigt,
Skall blifva stort och ärorikt;
Vi sjelfva må förgätna dö,
Som vågen i dess sjö.
Ty skuggorna försvinna här,
30Men anden ensam evig är,
Och evig är vår unga vakt,
Som sjelfva ljusets makt.
1851.