Ödemarkens jul
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 23 december 1846, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Under sin tid som redaktör försåg Topelius Helsingfors Tidningar med julbetraktelser, och 1846 skrev han den på vers (även 1851). Dikten skildrar fromheten i ett fattigt hem, och hur en högre makt manifesterar sig: mot ödemarkens faror ställs tryggheten i hemmet. Legenden placerar sig härmed i en etablerad tradition av juldikter, och uppvisar formella och tematiska likheter med bl.a. F. M. Franzéns dikt »Välsignelsen» (1810) och J. L. Runebergs dikt »Julqvällen» (1832). F. M. Franzéns dikt »Välsignelsen» (1810) inleds med följande verser: »I en hydda nära fjellen / Ensam på ett ödeland». Den inledande strofen i Runebergs dikt lyder:
Den bleka månen sken på mon,
Af hunger tjöt i klyftan Lon,
Och hundens skall ljöd långt i byn;
Men vandrarn gick vid skogens bryn,
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen juleqväll. (Helsingfors Morgonblad 23 mars 1832)
I de tre dikterna uppenbaras det gudomliga under julnatten, i enlighet med gammal nordisk folktro (se komm. till Runebergs juldikt, SS X:4, s. 400–404). Bo Lönnqvist noterar att julnatten hos Topelius påfallande ofta framträder som en tidpunkt för ovanliga händelser, som t.ex. i »Tant Mirabeau», Fältskärns berättelser och »Ljungars saga» (Lönnqvist 1996, s. 63 f.).
Vargen utgjorde vid denna tid en reell fara. Topelius gjorde i sina krönikor förteckningar över antal barn som dödats av vargar och antal räddade barn (NB 244.110).
Olof Enckell påpekar att diktens olika redaktioner åskådliggör skaldens »med åren stegrade böjelse för from betraktelse» (Topelius 1970, s. 86): »I 1880-års diktslut har den gamle, i djurskyddsverksamheten engagerade skalden låtit fabelns moder – som ersättning för den ursprungliga versionens ’slagtade lamm’ – ge vargen sin ’bästa kaka’!»
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–4–4–4–4–4–3 och rimflätningen aabbccX.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
8 brådjupformvarians, se Dalin 1850.
18–21 Ve! rösten liknar [...] och hans ungar.Exempel på korrespondensen mellan människa och natur hos Topelius. Vargens yl liknar barnagråt, och hans och ungarnas hunger beskrivs inkännande
19 öknens irrande ulfden irrande vargen i ödemarken.
61–62 Du må / Mitt enda slagtade lam dock få,Lammet blir vargföda men även offerlamm.
Bibliografi
Lönnqvist, »Topelius och julen» 1996, s. 63 f.; Topelius, 120 dikter1970, s. 82–86; Vasenius V, s. 118; VI, s. 399
Ödemarkens jul.
På öde mon är det hemskt i qväll:
Kring ljungen sveper sig vinterns fäll,
Der hvirflar bister en snötung storm,
Och drifvorna byta ständigt form.
5På flera mil syns ej väg, ej spår;
En ensam vandrare, vinden går;
Hans fjät kan dock ingen märka.
Is ligger fast öfver
brådjup
sjö,
På isen tornar sig famnshög snö.
10På stranden ensliga furan står
Och skakar sitt tofviga mörka hår;
|79|På kronan kastar som örnen vig,
Den hungriga vilda vinden sig
Och strör dess barr uti rymden.
15Hvems är det ängsliga skri på mon?
Månn’ stormen jagat ur klyftan lon?
Månn’ björn i idet vädrar försåt?
Blott
öknens irrande ulf
det är,
20Hans klagan mig genom hjertat skär:
Han hungrar, han och hans ungar.
Tätt vid den ensliga skogsjöns vik
På armod och uppå fromhet rik
Står låg en koja, och på dess häll
25Glad sprakar brasan i juleqväll.
På halmen leka de kära små,
Och modersögon se huldt derpå;
Dit skåda visst ock Guds englar.
|129|Ty aftonvarden är slutad just,
30Och barnen leka ännu med lust,
|80|Men grånad farfar med stämma blid
Ur bibeln läser om julens frid,
Hur Jesusbarnet i denna natt
Vardt födt, hur englarna sjöngo gladt
35Och Bethlehems stjerna lyste.
Det hörde midt under lekens larm
En af de späda; hans håg blef varm,
Han såg genom rutan stjernans blick,
Han tyst betagen ur stugan gick,
40Och under klarnade himlens hvalf
Han undrade, der af köld han skalf,
Hvar Jesu stjerna månd’ vara.
Då – vild, blodlysten, af hunger tärd,
Kom öknens ulf på sin mördarfärd;
45Hans rofblick spanade barnet snart,
Han störtade sig mot det med fart –
Men stilla, undrande, fromt i håg,
Mot Jesu stjernor än barnet såg –
Och ulfven hejdade språnget.
|81|50Och ingen dödlig det tyda kan,
Hvad känsla i djurets sinne rann;
Men när, af sin ångest jagad ut,
Den spädes moder dem fann till slut,
Då stod den blodiga ulfven trygg,
55Orörlig, tätt bakom barnets rygg,
Och barnet log emot stjernan.
Och modren ryckte sitt barn till sig
Och lofvade Gud så innerlig:
»Förvisst den qvällen är helig nämnd,
60När öknens ulf är till mildhet stämd.
Du arma, hungrande gäst!
Du må
|130|Mitt enda slagtade lam dock få,
För Herrens röst i ditt hjerta!»
1846.