Andesyn
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Formellt anknyter det dialogiska bygget och versschemat, liksom motiviskt andesynens många skepnader, till den första Sylviavisan, tillkommen året innan. Motiv och ordval förbinder den med romantisk dödsmystik (v. 8–14, 29–32).
Versschemat är jambisk-anapestiskt, med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
5 ranngick upp, visade sig (SAOB ger versen som exempel, ’rinna’ 9e).
6 löjeleende.
7 snödesnöda: fåfängliga, usla.
15 hamngestalt, skepnad.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 79 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 233
Andesyn.
En ande gick i min tysta sal,
Der nyss var dunkelt och öde;
En stråle sken i min mörka dal,
Der lågo fjärlarne döde;
5En stjerna
rann
i mitt hjertas natt,
Ett himmelskt
löje
det log så gladt
I verldens sorger de
snöde
.
|38|Det var en vän från de fordna dar,
Som länge legat begrafven,
10En fordom strålande våg det var,
Som länge somnat i hafven;
Det var en länge förbleknad glans,
Ett brutet blad af en vissnad krans,
En ros upprunnen på grafven.
15Hvem är du, sköna och bleka
hamn
,
Som ser med ögon så klara
Och breder älskande ut din famn
I hjertats synder och fara?
O, jag har sett dina hulda drag
20I fordna timmar af lifvets dag;
Hvem kan du, ljufvaste, vara?
Jag är den första syrenens fläkt
I vårens grönskande lunder,
Den första stråle, som dagen väckt
25I morgonskymningens stunder;
Din första kärlek – o det är jag;
|39|Det första saliga hoppets dag,
Hvars sol för evigt gått under.
Ack ja, jag ser dig, mitt hjertas vår,
30Du längst försvunna, dig närma;
Jag ser ett minne från fordna år
De fordna fröjderna härma.
|198|Du milda sol i mitt hjertas natt,
Du gick i molnet, men blott för att
35I hela lifvet mig värma.
Der lyste stjernor med högre sken,
Och flammor hetare brände;
På himlen, mulen af åska ren,
Väl många blixtar sig tände;
40Men ingen ljungeld från skyars rund
Såg ned lycksaligt i själens grund,
Som du, den förste och ende.
Stå opp ur tidernas natt igen,
Du fjerran slocknande strimma,
|40|45Och kalla vårarnas dofter än
I lifvets höstliga dimma!
Stå opp förklarad ur grafvens famn,
Du sköna, älskade, bleka hamn
I längtans ensliga timma!
1854.