Kommentar

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 5 mars 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.

»Vintergatan» är förmodligen den mest kända, mest uppskattade och mest kommenterade av Topelius dikter. Den har nått stor spridning genom otaliga antologier och skolupplagor, och har översatts till många språk, framför allt under 1900-talet (se förteckningen över översättningar och Lunelund-Grönroos 1954).

Förkärleken för det kosmiska syns tidigt hos Topelius (se inledn.). I dikterna »Det oförgängliga» (1834) och »Orions bälte» (1846) upptar de motiv som senare utvecklas i »Vintergatan». Vasenius ser ett frö till dikten i ett utkast från 1836 (Vasenius V, s. 77 f.; ms återgivet i Pettersson 1952, s. 86 ff.).

Tanken att två älskande är förutbestämda för varandra uttrycker Topelius i ett brev till Emilie Lindqvist: »Somliga människor söka länge och finna intet hjerta som är skapadt för deras – och när de tro sig ha funnit ett, så visar det dem med köld tillbaka. Det kommer deraf, att den människans make är född i en annan verldsdel af jorden, så att de båda kunna söka hvarandra hela sitt lif igenom och likväl aldrig träffas förr än der ej haf och fjäll skilja dem åt, i andra verldar, der tid och rum försvunnit. Det är min mystiska tro [...] (Vasenius II, s. 449).

Yrjö Hirn har bakom Topelius kosmiska kärlekssaga sökt spåra myter om hur den jordiska kärleken sätter kosmiska spår, och nämner den estniska berättelsen om Koit och Ämarik, aftonrodnadens tärna och morgonrodnadens yngling, tryckt i HT 8 mars 1845 och i Fosterländskt album 1847, och nämnd i Finland framställdt i teckningar (2011, s. 21h). Likheter finns, men skillnaderna är också betydande, den estniska legenden utspelar sig t.ex. under midsommarnatten (1951, s. 164 ff.).

Paralleller påträffas också i en gammal kinesisk-japansk myt, där Tanabata och Hikoboshi, två älskande stjärngudomligheter, åtskiljs. Eftersom de har försummat sina vardagsplikter sen de förenats, döms de av kejsaren att leva på varsin sida av himlafloden, dvs vintergatan, och ses bara en gång om året: om himlen då är klar kan fåglarna bilda en bro över floden så att de älskande kan nå varann. Likheterna är slående, men Hirn pekar på olikheterna i förhållande också till denna legend: kontrasten mellan Topelius romantiska, kosmiska perspektiv och det vardagligt familjära i den japanska berättelsen. Den folkliga legenden florerar i olika versioner: enligt en ror maken till makan över himlavalvet, enligt en annan har de två gudomligheterna ursprungligen varit älskande som efter döden hamnat på skilda stjärnor. Anmärkningsvärt är att man enligt den japanska folktron kan iaktta detta lyckliga möte på stjärnhimlen (ibid., s. 166–171).

Sixten Belfrage som också sökt diktens genesis fäster uppmärksamhet vid rytmen, där den engelska balladstrofen dubbleras. De långa verserna gör strofen »mera mjukt glidande» än balladen, samtidigt som det episka draget bevaras. Balladstrofen, av s.k. Chevy Chase-typ med taktschemat 4–3–4–3, uppträder i Lindegrens sentimentala dikt »Der lemningen av kojan står». Här är de älskande, Selim och Sulma, åtskilda av havet. Två mittstrofer lyder:

Tyst Selim stod och suckade
Och mätte elfvens bredd;
Den var så strid, så svart, så djup:
Men Sulma, hon var sedd.

Och han stod här, och hon stod der
Och ingen brygga fins.
O! tänkte han, med litet mod
Hur mycket sällhet vins!

Belfrage förmodar att balladrytmen i Lindegrens dikt har efterlämnat reminiscenser i Topelius dikt. Parallellismen mellan namnvalen förstärker sambandet, och också Lindegren använder polysyndes (båda upprepar ordet ’och’). Ytterligare en ballad med liknande tematik och framställning finns i Runebergs »Jägargossen». Belfrage noterar emellertid den karakteristiska skillnaden mellan Topelius sublimering och romantisering och Runebergs jordbundna kärlek:

Jag blickar här – hon blickar der;
Men, ack, vi mötas ej!
Jag kunde stå der blicken är,
Och såge henne ej.

Emellan oss är sjö, är fjäll,
Är mo med furu på,
Emellan oss är dag och qväll,
Och kanske natt också. (SS I, s. 213)

Avslutningsvis poängterar Belfrage att den poetiska stjärntron hänger intimt samman med själva den romantiska grundkaraktären hos Topelius diktning. Han jämför dikten med Victor Hugos dikt från samma tid »Le pont»: i båda övervinner människoandens längtan – hos Hugo bönen, hos Topelius kärleken – alla hinder. Belfrage konstaterar: »Romantik är icke blott fjärrlängtan utan även, om man så får säga, fjärrbejakelse. Det är romantikens optimism som hos Topelius liksom hos Hugo sträcker himmelsbrons djärva valvbåge. Makten att bygga sig från värld till värld en bro – det var just den som romantiken innerst inne syftade till i sin diktning. ’Vintergatan’ är – kort karakteriserad – en kärnromantisk supranaturalistisk kärleksballad» (1919, s. 9–17).

Som i åtskilliga andra Topeliusdikter sätts kärleken in i ett religiöst sammanhang. Kärleken är helig och underställd ett etiskt imperativ, jfr t.ex. »Den fordna flickan» (v. 30). I »Vintergatan» döms de älskande att leva åtskiljda, men deras trogna kärlek förenar dem.

Spekulationer om diktens biografiska referenser har gjorts. Granér, Vasenius och Vest hänför dikten till Emilie. Törnudd ser spår av Greta Mattsdotter, och hänvisar till följande rader i Hangola-sviten: »Var skola vi en gång mötas i rymderna när våra hjertans aska vilar i frid under tufvan?». Men motivet, de älskande i universum, uppträder redan 1836, flera år innan Topelius mötte Greta. I prosafragmentet Anima eller den hvita liljan skall himladottern Anima »prövas i lidelsens eld» och förs samman med jordsonen Elim: »Ur den oändliga, den nu förklarade rymden flödde i glänsande wågor en outsäglig harmonie – och alla tidens skärande missljud uplöste sig deruti till ett enda samljud af jublande seger» (NB 244.148, häfte C; utdrag tryckt i Söderhjelm 1931, s. 17 f.). Också »Månkartan» 1838 som hänför sig till Emilie rör sig i de himmelska sfärerna (se Nyberg 1949, s. 153–157).

Paul Nyberg anser att Topelius i dikten uttrycker »sitt eget väsens grunddrag: en tankens och fantasiens astronomiska spännvidd, en gränslös hängivenhet, en känslans mystiskt dallrande glöd» (1949, s. 157).

Versen är jambisk, sjutaktig och parrimmad aabb. Den dubblerade balladformen understryker det episka draget.

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

11 Zulamithett kvinnonamn, exempel i Höga Visan (6:12, Karl XII:s bibel). De orientaliskt klingande namnen kan hos Topelius förbindas med den orientalism som genom fransk förmedling syns bl.a. i det litterära namnskicket från 1700-talets sista årtionden och framåt (se Belfrage 1919, s. 13).

15 vexte hvita vingar fortvexte fort växte ut, fram; jfr ty. fortwachsen. Se variantvisningen.

29 cherubernede himmelska väktarna. Hos Topelius i mer obestämd betydelse: änglar.

Bibliografi

Belfrage, »’Vintergatan’s genesis» 1919, s. 9–17; Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 175; Hirn, »Vintergatan. Med anledning av Topelius-minnet» 1951, s. 163–171; Lagercrantz, »F. U. Wrangel. Kammarherre – Kåsör – Bohème. Vintergatans förste redaktör» 1947, s. 63 f.; Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1954; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 153–157; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 87, 103; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 208–212; Vasenius V, s. 77 ff., 81, 89, 270, 478; VI, s. 199