Landet törstar
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 7 juni 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius antyder här en andlig torka i landet, liksom i parabeln »Verlds-Torkan» (HT 20 januari 1844), där han i samma tongångar som E. G. Geijer angriper den hegelianska rationalismen (se Ekelund 1969, s. 178). Följande parabel i HT, »Det Landet Victoria» (17 februari 1844), upptar samma tema. En gammal man vid Urdarfloden förklarar: »Torkan, som nu betager verlden, är kommen liknelsevis. Dermed betecknas huruledes andens makt öfver verlden nu vuxit så stark, att det gamla, historiskt vilkorliga börjar dofta bort och försvinna, såsom af stor hetta och brist på lefvande vatten.»
Också i Promotionsdikten från 1844, riktad till de »älsklige Väinö-söner», använder Topelius liknelsen:
Likt värma bådande morgonskyar, gån I
att arlaregn öfver andens skördar dugga.
Se landet törstar! Icke däröfver vandren
de skyar lika, hvilka ej vatten ge!
Och tiden törstar. [osv.]
Versschemat är nystev med korsrim AbAb. Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i 14 dikter (»Fotspåret i klippan», »Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar» och »Stockholm»).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
15 qvällaflöda.
Bibliografi
Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 177 ff.; Topelius, Sång tillegnad de med allernådigste tillstädjelse Den 21 Junii 1844 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiæ magistrar 1844 [separattryck]
Landet törstar.
Se landet törstar och grönskan tvinar,
Af matthet dignar den späda brodd;
Ut armas floden, hans källa sinar;
Af egen moder är han förrådd.
5Se landet törstar! Hvi molnen alla,
Som dårens tankar, i rymden fly?
Hvi låter skyn ej sin svalka falla
På landets sveda, som bränner ny?
Se landet törstar! se fältet dignar!
10Dess kärna smäktar i jorden än;
|116|Hvar är den sky, som dess skörd välsignar,
Den dryck som läskar och lifvar den?
Kom ofvanefter, du klara källa!
Kom morgonsky med din friska flod!
15Låt tröst och svalka för folket
qvälla
!
Låt landet bära sin törst med mod!
1845.
|148|