Maskraden
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 24 januari 1846 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius dikt har paralleller till F. M. Franzéns dikt »De små» (tryckt 1795), där en ung flicka berättar hur hon, iklädd en vacker slöja, på väg till kyrkan väckt en ung mans uppmärksamhet (Franzén 1969, s. 113 ff.; se nedan). Versen i bägge dikterna är jambisk och fyrtaktig, »Maskraden» är flätrimmad, aBaBccB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Maskraden.Den 23 januari 1846 hade en maskeradbal på Thölö Wärdshus ordnats.
1–2 Vet mamma, det var skada att / Ej mamma kom uppå maskraden!Jfr inledande vers hos Franzéns ovannämnda dikt: »Wet söta pappa! då jag for / i ons så snällt till ottesången,» (1969, s. 113).
9 ländeanlände.
22 bråksamhär: krånglig att bära.
26 tuniquetunika; ett slags klänning.
33 aj aj,Interjektionens betydelse beror i finlandssvenska av sammanhanget; här uttryck för beundran.
34 renegathär: person som övergått från kristendomen till islam.
37 arlekinerharlekiner: narrar, gyckelmakare.
40 Hourihimmelsk jungfru inom islam.
Bibliografi
Franzén, Frans Michael Franzéns Åbodiktning 1969, s. 113 ff.
Ej mamma kom uppå maskraden!
Hur der var nätt och grannt och gladt,
Man talar om i hela staden.
5Och hvilken mängd af masker sen
I olik drägt hvarenda en,
Den lysande, den långa raden!
Jag glömmer aldrig den minut,
Då bjudningskorten till oss
lände
;
10Tänk, jag som aldrig sett förut
En slik maskrad! Mitt hjerta brände.
Om mamma mins från fordomtid
|65|Sin första bal, så mins dervid
Hur ungefär sig mamma kände.
15Det blef, må tro, ett bryderi,
Hvad drägt jag borde passlig finna,
Än ville jag en nunna bli,
Än amazon och än herdinna.
Väl tjugu voro på förslag,
|122|20Men hur det var, så blef nu jag
En riktig välbeställd turkinna.
Fast litet
bråksam
var min drägt,
Jag kände mig så glad i hågen,
Jag var så lätt som vindens fläkt
25Och flyktig som en spån på vågen.
Jag var förtjust i min
tunique
,
Turbanen var i bästa skick,
Och slöjan – ack att mamma såg den!
När jag i salen trädde först,
30Jag kände allt mitt mod försvinna,
Men när min häpnad var som störst,
|66|Då kom vår värd med sin värdinna
Och sad’: »
aj aj,
hur täck ni är,
Ni mången
renegat
gör här,
35Min allrasötaste turkinna!»
Strax kom ett dussin gentlemän,
Chineser, sjömän,
arlekiner
,
Och alla blefvo muselmän,
För att af mig få söta miner.
40En nämnde mig sin
Houri
ren,
En ann’ beskref sitt harem sen
Och sitt palats utaf rubiner.
Sist kom en turk – vet mamma hvad,
Det Hjalmar var, som sig försenat, –
45»O österlandets ros! han sad’
Din doft min själ ren länge renat.
Kom, låt oss svärja af den tro,
Som mannen löfte ger att bo
Med flera makar än Gud menat!»original: menat!
50»Jag – dyra flicka! – älskar blott
|67|På hela jordens rund en enda!» –
Det var hans ord – jag skilde godt
|123|Hans röst, den varma, alltför kända.
Jag rodnade – men ack hur väl
55Att masken skymde bort min själ, –
Hvem vet hvad annars kunnat hända?
Ja mamma, det var skada att
Ej du kom med uppå maskraden.
Der var så månget näpet spratt,
60Som man nu sqvallrar om i staden.
Men blir det än engång maskrad,
Turkinnans drägt – vet mamma hvad,
Jag tror att jag ej mer vill ha den.
1846.