I Esplanaderna.

Kamrater, sen J flickan der; hon var min fordna brud.

En gång så stolt! En vext så smärt! En lilja i sin skrud!

Hvar sågs ett öga mera blått, och hvar en kind mer röd!

Vi älskade hvarann så högt, allt uti lif och död.

|190|

5En dag så möttes vi just här; – det var för flera år –

Och solen sken så klar och varm, och rundt kring oss var vår,

|25|

Med hvarje grässtrå, som skjöt opp ur mörka jordens famn,

Rann i vår barm en känsla ny, en känsla utan namn.

En liten ljusröd hatt af flor sig slöt kring hennes kind;

10En svart mantille af sidensarge flög lätt för himlens vind.

Hon satt på bänken härinvid, och jag sågs fjerran stå;

Vi tycktes känna knappt hvarann och kände nog ändå.

När jag såg dit, så såg hon bort; en rodnad skär och ren

Flög öfver hennes kinders par, liksom ett himmelskt sken.

15Jag var så blyg och hon än mer; man kunde tro minsann,

Vi vore blinda, och likväl vi sågo blott hvarann.

Den gamla tanten – i bahytt, fast solen sken så glad, –

Fick syn på mig och ropte: »Fritz, ett glas med limonad!»

Jag till kapellet*)Ett konditori i Helsingfors’ esplanader. som en pil och tog ej ett, men två;

20Det andra jag min flicka bjöd; min hand den skälfde så.

Hon sade »tack!» och intet mer. Men hennes öga såg

Mig tvärtigenom själens grund, och hon förstod min håg.

|26|

Vi skildes utan ord och ed, men hade allt förstått;

Vårt hjertas ljufva hemlighet vi båda visste blott.

25Sex år ha flytt sen dess, och nu vi möttes här igen,

Och det var vår, som då, i glans och samma himmel än.

Hon kom, som förr, i svart mantille och ljusröd hatt af flor,

Men jag gick spotsk med min cigarr och en mustache så stor.

Hon helsade, jag helsade, vi sågo på hvarann;

30Ej minsta skymt man mer hos oss af någon blyghet fann

Vi talade om väderlek, om bal och kärleksdryck**)Operan af detta namn, gifven af amatörer i Helsingfors.;

Vid ordet kärlek röjde hon en liten skämtsam nyck.

|191|

Jag hennes tankar strax förstod, jag dristigt tydde dem:

»Har fröken ock en flamma haft, och törs jag fråga hvem?»

35»Min bästa löjtnant, sade hon, ej hyckleri, jag ber;

Ni var ju litet kär i mig – och litet jag i er.»

Jag skrattade, hon skrattade, det let så friskt och godt;

Men tron mig, detta löje var ett sodomsäpple blott,

|27|

Vi kände bittert båda två, att allt vårt skämt det var

40Ett hån mot hjertats barndomstro, mot flydda oskuldsdar.

Den gamla tanten – i bahytt, fast solen sken så glad, –

Som då, men artigare, bad: »herr löjtnant, limonad!»

Nu logo vi igen. Jag gick, jag vände åter; – då

Såg jag en sönderpressad tår i flickans ögonvrå.

1850.

 

 

1. *)Ett konditori i Helsingfors’ esplanader.
2. **)Operan af detta namn, gifven af amatörer i Helsingfors.