|102|

Försakelsen.

Nu klär sig våren igen så grön,

Och alla lunder bli unga,

Och alla vågor gå fritt i sjön,

Och alla fåglar de sjunga.

5Jag ensam sitter vid strandens våg

|140|

Och är så sorgsen uti min håg,

Och alla tankar bli tunga.

På dig jag tänker, du fordna vän,

Som svor att aldrig mig svika;

10Din ed, du dyre, hur höll du den?

Hur höll du löftena rika?

|103|

Som vinden far och som vågen ror,

Så kom du hastigt och hastigt for,

Och alla eder tillika.

15De voro blommor i vårens famn,

Dem första soldag förödde;

De voro skyar förutan namn,

Dem första vindkast förströdde;

De voro drömmar – o ljufva vän,

20Jag har dem qvar, jag ej gett dem än,

Fastän mitt hjerta förblödde.

Ty fast du svikit din flickas tro,

Så skall hon aldrig dig glömma,

Och fast du stört hennes hjertas ro,

25Så skall hon icke dig döma.

När tusen bilder i lifvets storm

För henne vexla gestalt och form,

Din bild hon ensam skall gömma.

Och vor’ du mörk som en vinternatt

30Och kallt som döden ditt hjerta,

|104|

Så står du ljus för mitt minnes skatt

I vårens färger de bjerta.

Och vor’ du hatad och glömd och arm,

Så står du älskad och rik och varm

35I djupet dock af min smärta.

Kanske i stormarnas vilda brus

Också original: Ochså ditt hjerta skall brista,

Kanske din lycka, din lefnads ljus,

|141|

Engång, som jag, du skall mista.

40Då är jag död, men jag står dig när,

Än lika älskande, varm och kär,

Och följer dig i det sista.

När då en stilla, en helig frid

I bittra qvalen sig gjuter,

45När för ditt öga en stråle blid

Som blixt i natten framskjuter;

Då är det jag, som i andehamn,

Ej känd, ej anad, uti min famn

Dig ömt och innerligt sluter.

1849.