Sörj icke för morgondagen
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 1845. Dikten trycktes i HT 8 november 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Inför giftermålet med Emilie Lindqvist i december 1845 sökte Topelius ett lektorat i Vasa. I oktober fick han veta att han inte fått tjänsten, vilket var en missräkning. När fästmön fått beskedet skriver hon i ett brev (22/10) att hon funnit tröst i psalmen »Hvad Gudi täckes är mig kärt», en psalm på samma tema och vers som Topelius sedan skrev sin dikt på. – Diktens titel är hämtad från Jesu bergspredikan (Matt. 6:34), liksom liknelserna i tredje strofen (Matt. 6:26–34): »Ser uppå foglarna under himmelen, de så intet, och intet skära de heller up, och församla intet i ladorna; och edar himmelske Fader föder dem: Ären I icke mycket mer än de? (v. 26) […] Och för hwars skull sörjen I för kläder? Skåder liljorna på markene, huru de wäxa; de arbeta intet, ej heller spinna. (v. 28) […] Sörjer icke fördenskull för morgondagen; ty morgondagen hafwer sjelf sina omsorg med sig: Det är nog, at hwar dag hafwer sin egen plågo.» (v. 34; Bibeln 1849)
Versen är jambisk, med versschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB, vanlig i äldre psalmer.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
11 kärfvahär: bädd av halm.
21 redobognaberedvilliga.
Bibliografi
Vasenius II, s. 532
Sörj icke för morgondagen.
Hur mången tår jag falla sett
Förutan nöd och fara;
Hur mången sjelf sig qval beredt,
Dem väl han kunnat spara;
5 Hur mången, original: Hur, mången missnöjd med sin lott,
Har fruktat och har tviflat blott,
Der lugn han kunnat vara!
Jag sett den fattige med nöd
Sin ringa skärf förvärfva
10Och äta lugn sitt hårda bröd
Och slumra på sin
kärfva
.
Han icke sörjt för morgondag,
Han icke låtit misstro svag
Sitt hjertas frid förderfva.
15Och Gud, som föder fåglars slägt,
Hans skördar låtit mogna;
Och Gud, som väfver liljors drägt,
Har klädit sina trogna;
Han sörjt för dem, han lyft dem opp,
20Och så dem gjort i tro och hopp
Beständigt
redobogna
Hur ofta om en sak jag bett,
Den jag i drömmen njutit,
Och när jag den förlorad sett,
25Hur mången tår jag gjutit!
Men sjönk engång min sol i natt,
Hur skön hon steg igen, för att
Försona hvad hon brutit!
För lifvets lugn, det är min tro,
30Behöfver man så ringa;
Min rikedom är hjertats ro,
Fast skatter har jag inga.
Mod! Mod och hopp! Hvi sörjer jag
För hvad en dunkel morgondag
35I skötet månde bringa?
1845.