Ynglingen
Kommentar
Kommentar
Ett förarbete är känt, vars inledande rader motsvarar tredje stycket, samt ett manuskript till dikten i sin helhet, daterat Sept. 30 [1842]. Parabeln trycktes första gången i HT 11 mars 1843, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten uttrycker en ung mans motstridiga önskningar: längtan efter kärlek och törsten efter vishet, valet står mellan ögonblickets lust och sökandet efter sanningen. Diktens jag rör sig mellan det sinnliga och det sublima. Tänkandet, visheten, framställs som något gudomligt. Skönheten är splittrad, medan ljuset – visdomen – däremot är »det spriddas sammantag» (r. 33 f.). Vasenius härleder tankegångarna till en reflexion i dagboken, där Topelius ser de filosofiska studierna (»Hegels Encyklopedi») som ett sätt att kurera sig från ytligheten »och komma till en skarpare upfattning af saker och ting» (db 11 november 1840; Vasenius V, s. 68).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ Sorg hade fallit som ett flor öfver allt jordlifs glädje,Jfr »Tårarnas makt»: »Flor har fallit öfver all naturens barndomsglädje».
⬥ UrdarbrunnenVishetens källa i nordisk mytologi.
Bibliografi
Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 63 f.; Vasenius V, s. 67 ff., 85
Parablerna
Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.
Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.
Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.
På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).
Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).
Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).
De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).
7. Ynglingen.
Engång har jag stått på grafvarna och betraktat lifvets skönhet.
Sorg hade fallit som ett flor öfver allt jordlifs glädje,
men himlen skickade en vind som lyftade en flik af floret, och bortom dem såg jag det sköna, ädla och herrliga småle åt förgängelsen, som vid deras fot krökte sig lik en orm i vanmakt. Då tänkte jag: förgås, hvad är det?
Så länge jag älskar, lefver jag i en omätelig verld, jag vet det och jag är rik. Hvarföre skulle jag minnas att jag är ett grand?
Jag älskar skogen och hafvet, det djupa lugnet och den vilda stormen i båda. Sol, stjernor och skyar, norrskenet, ljungelden, slagregnet, det högsta, det herrligaste, fullt af strid,rättelse i originalet seger och ljus, allt det mäktiga och stora i himmelen och på jorden, allt det täcka och ljufva i detta lif, daggen på dalens blommor, vårens ljufvaste längtan, jag älskar dem alla. Hvem är så rik som jag?
|143|All verldens herrlighet, all rikedom, all makt, all ära, all glädje strö ut för mig sin glans, vänskapen sitter vid min sida, kärleken breder mot mig lycksaliga armar och ser på mig med strålande sälla blåa ögon – ja jag är rik. Men ett enda saknar jag.
Jag törstar. Vishet, du höga drottning, som sitter vid den klara
Urdarbrunnen
och öser lefvande vatten i deras skålar, som törsta efter dig, – gif mig din svala helsodryck!
Åskorna gå i rymderna, ljungeldar skina, sol, måne och stjernor skifta för mig sitt ljus, vind och vågor tala för mig sitt täcka språk och för mig dofta rosor utan tal; men det som i dem är det evigt sköna, det högsta och det heligaste, enheten i deras mångfald, sambandet i deras splittring, ljuset, lifvet, sanningen i dem alla, Guds ande i allt … för det enda och eviga är jag blind. Mångfalden öfverraskar mig, bländar mig, nedtrycker mig. Du som allt fullkomnar och gör helt i dig, upplys mig!
Jag törstar djupt. För min själs ögon breder sig stundom öknars sandhaf, jag söker sanningens lefvande vattukällor, men vinden, som bortsopar mina spår i sanden, för till mig de outsägligt ljufva dofter, som åter locka mig bort från sanningens ökenstigar. Mina rosor se på mig, mina förgätmigejer vinka mig, deras kärlek gör mig blind, men säll. Hvad skall jag välja? Ögon|144|blickets|82| lust och skönheten splittrad i färgade strålar eller vishetens eviga lust, som, lik ljuset, är det spriddas sammantag och svalkan för den törst, som förtärde mig?
1842.