Folkvisan i konsertsalen
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes första gången i HT 18 juni 1851 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten tillkom efter en konsert som den svenske tonsättaren Jacob Niclas Ahlström (1805–1857) gav i Helsingfors 14 juni 1851. Topelius uttrycker sin uppskattning i en notis i samma nummer av HT där dikten publicerades: »En konsert, sammansatt af idel folkmelodier, ger ett mera helt intryck, än de flesta andra; det är ett folk och en natur satta [i] musik» (18 juni 1851).
Citatet formulerar diktens grundtanke om folkvisan som det genuina uttrycket för naturen och folket. I dikten personifieras folkvisan som representerar det oförstörda och eftersträvansvärda (v. 29–32). Klinge betraktar visan som överraskande finsk-rousseauansk i sin idealisering av barndomen, naturen, det oskyldiga (v. 42–48), och som ett förstadium till Sylviavisorna (2000, s. 212).
Dikten speglar också tidens romantiska uppfattning om den fördärvade staden och den sunda ödemarken. Jfr t.ex. Lars Stenbäcks »Mitt finska fosterland» (Joukahainen I, 1843; Stenbäck 1974, s. 89 f.).
Versschemat är s.k. halverad hildebrandstrof (»Volksliedstrof»): 3+3 jamber med parrim aabb (jfr Anna-Maria Lenngrens »Pojkarne», och komm. till »Första Maj» (Ljungblommor III).
Topelius framhåller i flera sammanhang folkvisans förtjänster, i herdersk och nationalromantisk anda. Den 24 mars 1852, samma dag som operan Kung Carls jagt uppfördes, ingick en artikel i HT där Topelius hyllar sångens ursprung: En sådan dag »då musiken i Finland frambragt sin härtills största tonskapelse, bör man tacksamt erinra sig musikens enklaste, ursprungligaste, första form, den ljufva och friska folkvisan, ur hvilken sedan en så herrlig blomma vuxit upp, som dagens fullhet upprinner ur morgonens första späda rosende strimma i skyn. Ära och tack åt folkvisan!» (»Musiken i Finland och Kung Carls jagt», HT 24 mars 1852).
I »Sångens minne», tillägnad de 96 unga amatörer som deltagit i operan, skildrar Topelius sångens utveckling i Finland. Här berättas om hur naturen var »utan ton och ord och själ och form», tills en flicka börjar sjunga:
Och der var ton och der var själ och ord,
Der voro tankar som en vår så klara,
Och när hon sjöng, stod’ himmel, haf och jord
I doft och glans och färger underbara;
Ty nu var Sången kommen skön och hel
Att evigt blifva nordens arfvedel.
Topelius återkommer till folkvisan 1856, när han refererar intrycken från en konsert till förmån för Finska Litteratursällskapet. Han menar att »musiken i dess högsta konstmessiga utbildning så väl behöfver en lexa af vallflickan i skogen och fiskaregossens sång i sin båt på den ensliga insjön. Hvari ligger den hemlighetsfulla tjusningen af dessa de allra enklaste toner, ja stundom blott uti vallhornets ljud på afstånd i skogen? Deri att naturens helsa och ungdom genomströmma dem, och derföre gå de till hjertat.» (»Bref från Gabriel», HT 12 april 1856; se också »Folkvisan i Helsingfors» HT 29 januari 1853 och »Brev från Betty. 5. Om finska folkvisorna», HT 27 december 1854)
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1 den stolta salenAhlströms konsert hölls i festsalen i Societetshuset, senare Helsingfors stadshus.
9 kottiljongenskotiljong: kontradans, vanlig under 1800-talet, med många improviserade turer och inslag av sång och lek, där små presenter, s.k. kotiljongsmärken, delades ut.
11–12 Den suckande Bellini, [...] dag hör der.Vincenzo Bellini (1801–1835), Daniel-François-Esprit Auber (1782–1871) och Gaetano Donizetti (1797–1848) var tre av tidens mest populära operakompositörer. Representerar här konstmusiken, folkmusikens motsats.
16 Weber och Rossinioperakompositörerna Carl Maria von Weber (1786–1826) och Gioacchino Rossini (1792–1868). Se ovan.
21 Visan, hon är ett barnJfr följande dikt där sången framställs som ett barn (v. 10 f., 18 f.).
30 vakanstaltrastens.
45 »Vänd åter till naturenDevisen förknippas med Rousseaus idévärld.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut, 1969, s. 110 f.; Castrén, »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. [171]–187; »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 256; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 188; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 211 f., s. 395; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 67 f.; Topelius,»Sångens minne. Tillegnadt Helsingfors’ bildade Ungdom, som deltagit i ’Kung Carls jagt’. Den 19 april 1852» [särtryck]; 120 dikter, s. 110 ff.; Vasenius V, s. 112; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 182
Folkvisan i konsertsalen.
Mins du
den stolta salen
med utsigt emot sjön?
Der samlas vi en afton, när våren nyss är grön.
Vi folk af staden, vana vid baler och kurtis,
Vi samlas der att glädjas, vi också på vårt vis.
5Nu ser man ej de flammor, som förr till tusental
Från gyllne kronor skeno omkring den hela sal.
Blott sol och vår de skåda, liksom en täck idyll,
På sammet och på siden, på blommor och på tyll.
|4|Den snabba
kottiljongens
berusande musik
10Ej ljuder nu, på vällust och flärd och nöjen rik.
Den granne Donizetti man ej i dag hör der.
I stället träder blygsam en landtlig tärna in;
Det är den arma Visan, hon bäfvar i sitt sinn;
15Hon rodnar. Ack, så okänd är hon i denna sal;
Af
Weber och Rossini
hon leds som till en bal.
Då går en sakta hviskning allt i den granna rad:
Hvad vill den arma tärnan här i vår hufvudstad?
För bönders hop på landet kan hon väl synas god,
20Men att i staden sjunga, det är ett öfvermod.
Det anar icke
Visan, hon är ett barn
, hon tror,
Att godhet och att kärlek i hvarje hjerta bor.
Hon fattar mod, hon sjunger, och uti hvarje ton,
Liksom på landet fordom, sitt hjerta lägger hon.
|179|25Hon sjunger sina minnen från blåa insjöns strand,
Från tysta skogens gömma, från klara källans rand,
|5|Hon sjunger sina drömmar från någon stilla dal,
Der aftonvinden gungar i björkens krona sval.
Hon andas bergens helsa, hon härmar vågens dån
30Och
vakans
ton om qvällen i skogen långtifrån;
All vårens ljufva fägring, all sommarns blomsterprakt
Allt höstens veka vemod hon i sin sång har lagt.
Vi folk af staden, vana vid baler och kurtis,
Vi lyssna med förundran, vi le på gammalt vis;
35Men hur det är, ett vemod igenom hjertat går,
Och hur det är, så smyger i ögat tyst en tår.
Det är ett barndomsminne; den sången hörde vi
I våra oskuldsdagar, ren längesen förbi;
Då lyddes vi till toner från skog och dal och vik;
40Sen har vårt hjerta hårdnat, vår håg är ej sig lik.
Det är som talte till oss ur visan än en röst:
»Vänd åter, arma vän, till naturens modersbröst.
Hvi är din stig så fridlös, hvi är din själ så tom?
Så fåvitsk all din bildning, så arm din rikedom?»
|6|45
»Vänd åter till naturen
. Hvi gick du bort från den?
Lyss på de ljufva röster dig kalla dit igen.
Sälj ej för ytans skimmer din fromma barnalott.
Ty ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.»
1851.