Dröm och Verklighet
Kommentar
Kommentar
Tre manuskript är kända: ms 1 är ett odaterat utkast på åtta verser, ms 2 utgör inledningen till sviten Hangolas Dikt, avslutad 25/10 1840, och ms 3 är en odaterad renskrift, signerad Z. Topelius. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Första och tredje strofen av dikten utgör i ms 2 inledningen till sviten Hangolas Dikt, som fortsätter på runometer (publicerad i Söderhjelm 1931, s. 26 f.). Topelius uppger att Hangolas Dikt är ett »försök att kläda en Finsk flicka i Runans drägt» (db 19 oktober 1840; se inledn.). De inledande pentameterstroferna utgör en fristående upptakt till den följande runometerdikten som beskriver en finsk flickas charm och delvis är avfattad på finska.
I och med att stroferna utbryts till en separat dikt, omarbetas och får en nyskriven strof, framträder en mer övergripande tematik: ungdomens villfarelser och drömmar, och tidens förvandling av minnena. Genom sin placering som inledningsdikt i Ljungblommor II får »Dröm och Verklighet» karaktären av en reflekterande kommentar till diktsamlingens första del, där Topelius samlat sina ungdomsdikter, kronologiskt ordnade. Anhopningen av liknelser understryker det vanskliga i att beskriva och bevara minnena. Om dikten, se inledn.
Versens schema är jambisk pentameter med arabeskrim ABABABBAA, strofens första och sista slutrim identiska.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Dröm och Verklighet. Jfr J. J. Nervanders dikt med samma namn, skriven omkr. 1825 (Nervander 1850, s. 100).
24 vådatillfällighet.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 41–45; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 169; Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 92 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 127; Topelius, 120 dikter 1970, s. 21–25; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 130–133; Vasenius II, s. 356 f. och V, s. 523 ff.
»De flydda ungdomsminnen, de äro drömmar,
Som slockna bort likt stjernor i morgonljuset,
De ila bort som bubblor på tidens strömmar,
Men guldet, det är tyngst och blir qvar i gruset.
5 Se lifvet ilar framåt med lösa tömmar,
Allt flera englaröster dö bort i bruset,
Allt svalare blir hjertat och mera fruset,
Och allt, hvarför en menska i tiden ömmar,
Det dör i tiden bort, och det är blott drömmar.»
|2|10 När dessa ord mig vännen, den kloke, sade,
Då kände jag hur frosten lik vinterdrifva
Omkring mitt varma hjerta sin kyla lade.
»Och är ditt guld så tungt, så må qvar det blifva
På bottnens grus och sökas med stör och spade.
15 Och är mitt hjerta fruset, hvem skall det lifva,
Om icke tro och kärlek sin ro det gifva,
Om icke englaröster och drömmar glade
Sin milda skönhet ge? Var det så du sade?»
»Ty lifvets dröm och vaka, hvem kan dem följa?
20 En fin omärklig linie är mellan båda;
Svårt är att skilja himmel från fjerran bölja,
Och verklighetens gränser kan ingen skåda.
Hvad lifvet än må blotta, hvad det må dölja,
I drömmars skum, som brister i ständig
våda
,
25 Jag skådat evigheten sin glans förråda,
Då allt det guld, som floden och hafvet skölja,
Med all sin tyngd förgängelsens nyck setts följa.»
1840.