[46] |29|

Tiden och dess Moder.

En väldig konung, stolt och stark och stor,

Med kopparkrona på sitt mörka hår

Och spira utaf jern i mäktig hand,

Sitt hufvud höjer högt i himlens sky

5Och med sin fot förtrampar jordens ätt

Och med sin lie mejar verldars skörd.

Hvarhelst han andas – der blir molnet snö,

Till is byts tåren, kärlek byts i hat;

Hvarhelst han trampar – der bli tingen stoft,

10Högt frodas i hans spår förgängelsen;

Den korta vår, det späda blomsterlif,

Den bleka menskofröjd för honom fly.

Den starke konung har en moder mild,

En hög gestalt i öfverjordisk glans,

15Med stjernors diadem i gyllne hår,

Solkrona kring sin tinnings högblå hvalf,

Högtidlig som en stjernklar natt, fast ljuf

Som nytänd morgonstråle är dess blick.

|47|

Den höga drottning sluter verldens rund

20Och rymdens gränser i sin andefamn;

Der mildt hon andas över jordens sorg,

Der smälter hat i kärlek, natt blir ljus,

Och döden lif, och tidens alla qval

I tårar utaf sällhet lösas opp.

25En dag satt Tiden uppå hafvets strand

Och formade en bild af sand och sad’:

»Mitt verk är du och lefver blott i mig!»

Men Evigheten böjde huld sig ned

Och kysste bilden – och i bildens barm

30En klarögd, en odödlig ande steg.

|30|

Då sade tiden vred: »du lek af mig,

Du grand af stoft, blif åter hvad du var!»

Och bilden bleknade och med en suck

Dess klena väsen sjönk till jord igen;

35Men ur det brustna ögat segerstolt,

Odödlig och förklarad anden steg.

Då sade Evigheten mildt och log,

– Men saligt allvar låg i hennes blick –

»O Tid! o Tid! ditt rike är dock mitt;

40I djupet af ditt väsende är jag,

Men blott ett bländsken af min glans är du

Och all din död är blott ett lif i mig!»

1836.