Respolska
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript till de två första stroferna är känt [1846]. Dikten trycktes i HT 9 januari 1847, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är skriven till en känd svensk folkmelodi (se fotnot), som infördes av kompositören Johan Fredrik Berwald (1787–1861) i dramatikern, skriftställaren och politikern August Blanches (1811–1868) samtidsmelodram Läkaren (1845), som Berwald skrev musiken till. Polskan ingår i pjäsens sista tablå och framförs under dans av en kör av midsommarfirande bondfolk. Pjäsen gavs vintern 1846 i Helsingfors av Fredrik Delands teatersällskap för fullsatta hus, och omnämndes mycket positivt i HT, bl.a. i ett Leopoldinerbrev (4 februari 1846). Skådespelet utgavs samma år i bokform.
Den första och sista strofen uppvisar, som i många dikter i Ljungblommor, parallella drag (bjällran, kvällen, hemmet, ljuset). Vissa betonade ord (’Hej’, ’rask’) förekom redan i Blanches sångtext. Polskerytmen understryker färdens snabba tempo. Versen är jambisk, sextaktig och flätrimmad aabbXcc, inrim i v. 5, de fem första verserna upprepas som refräng.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
7 skämtaleker.
12 förtyckaklandra.
13 det sprakar nog en frost i björk och tallJfr »Skridskoåkaren» (v. 7–8).
17 Skogens kunggranen.
Respolska.*Melodin, en svensk polska, finnes anbragt i »Läkaren» af Blanche. Första stafvelsen i de två första raderna af hvarje vers accentueras skarpt och raskt. Allt det följande bindes samman legato.
Klang, min vackra bjellra, i den sena qväll!
Spring, min raska fåle, öfver mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart,
Der så hvila vi i mjuka armar snart,
5Och vår lycka ingen må förtycka.
Alla qvällens norrsken flämta der i skyn,
Alla sälla minnen
skämta
för min syn; –
Klang, min vackra bjellra i den sena qväll!
|83|Spring, min raska fåle, öfver mo och fjäll!
10Hemåt ila vi med vindens snabba fart,
Der så hvila vi i mjuka armar snart,
Och vår lycka ingen må
förtycka
.
Ratsch!
det sprakar nog en frost i björk och tall
;
Kratsch! ett brak i skogen bådar furans fall;
15Granens långa skuggor darra lätt på snön,
Yfvig är dess pels och hvarje qvist är grön,
Tusen, tusen stjernor gnistra i hans hår,
Ingen kung på jorden sådan krona får;
20Ratsch! det sprakar &c.
Hej galopp! det går på insjöns silfvertak;
Hejda loppet ej för hvarje liten vak!
Långa djupa fjärdar brusa under oss,
Många ljufva verldars ljus i stjernors bloss
25Vackra glimma uti isens strimma.
Höjden är så klar, och klart är djupet ock:
|131|Dö, det är visst godt, men lefva bättre dock;
Hej galopp &c.
||Klang, min vackra bjellra, gladt i qvällens ro!
30Spring, min raska fåle, öfver fjäll och mo!
Första morgonstråle randas i vårt hem,
Alla skogar småle, och vi le åt dem;
Om vi stjelpa, det kan ingen hjelpa.
Syns ett ljus ej glimma i den mörka däld?
35Är det hemmets skimmer eller stjernans eld?
Klang, min vackra bjellra, gladt i qvällens ro!original: ro?
Spring, min raska fåle, öfver fjäll och mo!
Första morgonstråle randas i vårt hem,
Alla skogar småle, och vi le åt dem;
40Om vi stjelpa, det kan ingen hjelpa.
1846.