Jacob Gabriel Leistenius
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 20 januari 1858.
Jacob Gabriel Leistenius (1821–1858), diktare, lektor i latin och tidningsman, var i sin ungdom uppskattad för sina underhållande studentsånger. Leistenius författade en del patriotiska stycken, men det var inom den burleska och humoristiska genren han vann popularitet. Under 1840-talet spelade studentsångerna en viktig roll i Finlands kulturliv, många studentpoeter framträdde och sångerna upptog de mest skilda ämnen (se Öller 1920, s. 249–254).
Leistenius publicerade sina dikter under pseudonym i litterära kalendrar, men också i HT 1847. Hans första diktsamlingar Pojken och Ynglingen, båda utgivna 1847 med undertiteln Småsaker på vers, recenserades av Topelius som uttrycker sin uppskattning över att Finland fått en skald som odlar humorn och satiren. Däremot anmärker han på versernas improvisatoriska karaktär i första samlingen, tillkomna som de var i och för stunden (HT 25 september resp. 18 december 1847).
Versen är jambisk och fyrtaktig med rimflätningen ababcc.
I nekrologen över Leistenius utnämnde Topelius honom till den »ende glade sångaren på svenskt språk i Finland»:
Sedan Vitalis har väl ingen i den genren skrifvit ett stycke, som kan täfla med »Sabinskornas bortröfvande» och än mer »Dionysius». En osökt qvickhet, en harmlös och likväl uddig satir göra dessa och flera Leistenii stycken till mästerverk i sitt slag. I sina studentår var L. sångaren vid alla glada tillfällen. Han trugades då in i ett sidorum, der man gaf honom penna och papper, och efter fem minuter var han redo att uppstiga på ett bord och sjunga ett impromptu, som belönades med stormande bifall. Hans flesta gladare småstycken uppkommo på detta sätt. Annars var hans lynne mera vekt än glatt, han var djupt känslig, och på sednare tider var löjet hos honom blott en flyktig och sällsynt gäst. Han diktade då allvarliga stycken, ofta af innerlig känsla och skönhet, […] Leistenius var en verklig skaldenatur, icke af de högst begåfvade, men af äkta metall. (HT 9 januari 1858)
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–6 Ett folk i vadmal äro vi, [...] mer för allvar, än för skämt.Topelius kontrasterar också i sina recensioner av Leistenius diktsamlingar hans glada och lättsamma dikter mot det finska tungsinnet.
1 folk i vadmalenkelt och fattigt klädda. vadmal – grovt ylletyg. Jfr ms: trumpet slägte.
11 löjetskrattet.
13–14 Det goda löjet, också det / Är ju Guds barn!Genom att framhålla glädjens gudomliga ursprung fokuserar Topelius det oskuldsfulla i Leistenius ibland burleska stil.
15 fjätsteg.
28–30 Besjöng skolmästarn i Korinth [...] att få lön förhöjd!»Syftar på Leistenius antika travesti »Dionysius, efter en nyfunnen grekisk rimkrönika» (Dikter 1855). »Sabinskornas bortrövande», en populär diktcykel av Leistenius, publicerad i Necken 1849, rec. i HT 21 februari 1849). »I väntan att få lön förhöjd!» – Citatet refererar till dikten i samma diktcykel. Den landsflyktige kungen från Syrakusa läser i Korinthiska Morgonbladet om en lärartjänst som han söker och får:
Så träget, från morgonen allt till qväll,
Han utredde siffror och verbers böjning,
Blef härdad mot hustruns och pojkars gnäll,
Och dog under väntan på lönförhöjning.
(Samlade dikter, 1886.)Anspelningen gäller också Leistenius karriär, han var vid tiden för sin död lektor i latin.
Bibliografi
Vasenius VI, s. 26, 44; Wrede, »Jacob Gabriel Leistenius» BLF 2, 2009 (se där anförd litteratur); Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv: 1920, s. 249–270
Jacob Gabriel Leistenius.
†
Så mörkt som våra skogars tall.
Vår fröjd, vår sång, om än så fri,
Är tung som våra forsars fall.
5Natur och öden ha oss stämt
Långt mer för allvar, än för skämt.
Men när i våra furors natt
En stråle skimrar från det blå
Och ler deröfver friskt och gladt,
10Då ljusnar det för oss också,
Och äfven vi ha
löjet
kärt,
När det är godt och älskansvärdt.
Är ju Guds barn!
– Likt barnets röst,
15I sorgens stund, på mödans
fjät
Det lifvar upp ett menskobröst
Som solsken öfver löf och blad,
Och man är god, när man är glad.
Derför, när han till hvila gått
20I dödens allvar, han som här
Förstod det som så få förstått,
Den skatt som skämtet innebär;
I byte mot hans glada sång
Låt honom få en tår engång!
|24|25Hvem minns ej »Pojken», när en dag,
Än trugad och än opåmint,
Han i studentens glada lag
Och gick, som han, att dö förnöjd
30»I väntan att få lön förhöjd!»
|249|Den glade sångarn! I sin barm
Han bar dock känslans djupa spår;
Han kunde sjunga lika varm
Naturens skönhet, smärtans tår,
35Och bakom allt hans löje låg
En allvarsam, en redlig håg.
Far hän i sorg, far hän i frid,
Du Finlands glade sångare,
Du ende, som i mulen tid
40Förstod den ädla konst att le!
Far hän, som solens stråle klar
Ännu i molnet lyser qvar!
En tår blef löjet på din kind,
Din lyras sträng är brusten, och
45Ohejdad far en vintervind
I våra furors mörka lock.
Men evig, liksom sorgen här,
Evig, odödlig glädjen är.
1858.