Snöflingorna
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 7 januari 1860.
I dikten inordnas de mänskliga förehavandena som en del av naturens skeende. Gud styr över människan och naturen i ett sammanhängande kretslopp. Den värmande solen framstår som alltförsonande. Jfr föreställningen om att regnet och daggen är människans tårar, »Tårarnas makt».
Versschemat är nystev med rimflätningen XXXaXXXa. Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i 14 dikter (»Fotspåret i klippan», »Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar» och »Stockholm»).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
8 menskohamnmänskogestalt.
22 derasfelaktig ordform, metriskt motiverad, i st.f. ’sitt’.
Snöflingorna.
Myriader fångna
Förvista andar
Till jorden sjunka
Från Skaparns famn,
5Och le och gråta
Och älska, lida
Och blomma, vissna
I menskohamn.
Hvarenda ande
10Bär stum inom sig
Ett menskohjerta,
En själ så varm.
Hvartenda hjerta
Bär i sitt sköte
15En verld af tankar
I menskobarm.
Så födas ständigt
Myriader tankar,
Millioner suckar
20I hvar sekund
|88|Och stiga uppåt
Till deras ursprung
Som lätta dimmor
I morgonstund.
25Och Gud allsmäktig
Han väger dessa
Myriader tankar,
Dem ingen vet.
De onda strör han
30Att dö i natten,
De goda blomma
I evighet.
|260|Men de millioner,
Som icke onda
35Och icke goda
Ur hjertat gå,
Fåfänga, toma,
Förflugna tankar,
Dem låter Herren
40En tid bestå.
Dem låter Herren
I vinterfrosten
Som flingor snöga
Ifrån hans thron.
45Och när en solblick
Af himlens öga
|89|Ser ned på flingan,
Så smälter hon.
Så smälta alla
50Förflugna, toma
Fåfänga tankar
För sol och vår.
Den suck, som icke
För himlen duger,
55Skall dö förgråten
Som flingans tår.
1860.