Qvinnans starkhet
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat, oavslutat manuskript är känt. Parabeln trycktes första gången i HT 18 maj 1844. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Kvinnans emancipation aktualiserades under 1830-talet i litteraturen av bl.a. George Sand (Lélia 1833), Theodor Mundt (Madonna 1835) och C. J. L. Almqvist (Det går an 1839). De radikala tankarna som framlades uppmärksammades också i pressen (se t.ex. HM 16 april 1840, ÅT 13 juni 1840).
Budskapet, att kvinnans styrka ligger i hennes skönhet och skyddslöshet, och att hon inte skall sträva efter annat, ges här auktoritet genom att det förmedlas som en kvinnlig insikt; i HT signeras parabeln »Thilda». En liknande kvinnosyn formuleras i Almqvists ungdomsavhandling Hvad är kärlek? (1816; Valda skrifter 1903, s. 404); se komm. till »Kärlekens Parabol»).
Jfr Topelius föredrag »Om qvinnan hos de Skandinaviska och Finska folken i forntiden» (1859).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ Georges Sands LeliaGeorge Sand, författarpseudonym för markisinnan Amandine Lucile Aurore de Dudevant, f. Dupin (1804–1876). I hennes tredje roman Lélia förespråkas samma moral för kvinnor som för män, vilket var ett kontroversiellt budskap när romanen utkom 1833.
⬥ skickelselevnadsöde.
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 77
Parablerna
Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.
Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.
Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.
På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).
Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).
Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).
De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).
11. Qvinnans starkhet.
Underliga äro rösterna i denna tid, de lockande falska stämmor tala försåtligare nu än förr. De säga till qvinnan:
»Kom ut, du förtryckta, du som från verldens begynnelse suckat i det orättvisa fängelset, kom ut i det fria! Kom ut i det fria, o qvinna, och kasta med harm de tusenåriga bojor bort! Du ädla och sköna stoftklädda engel, hvem gjorde dig till mensklighetens svaga, förtrampade hälft? Hvem bjöd dig förtryckas, nedsättas, misshandlas och aktas så ringa, att öknens nomad bortbyter tio hustrur mot en stridshäst och civilisationens vise män sälja sina döttrar för rang och guld? Hvem bjöd dig vara tjenarens tjenarinna, mannens trälinna, nyckernas offer, passionernas leksak, öfverallt den svagaste, öfverallt den vikande och underdåniga, hvilken af mannen ej äger att fordra rättvisa, endast nåd? Se huru de smeka dig i dag, du skönaste blomma i verldens trädgård, och i morgon kasta de dig bort, förvissnad, glömd, tillintetgjord. Drottninganamn gifva de dig, och slafvin|154|nans lydnad fordra de dock. Är du icke mannens moder; huru skulle du vara hans tjenarinna? Kom ut i det fria, blif mannens vederlike, dela hans mödor och hans ära, tilltrotsa dig hans aktning och bevisa honom, att samma försyn nedlade samma förmåga i ditt bröst, som i hans!»
Jag satt på den lilla gröna soffan vid rosenhäcken i trädgården. Tankfull lutade jag mitt hufvud mot den vackra björkens stam,
Georges Sands Lelia
föll ur min hand och mina ögon slötos sakta.
Då syntes mig att en ljus engel stod tätt invid häcken och såg mildt på blommorna och sade: hvad önsken J?
Och alla blommorna höjde sina kalkar högre, rosorna i häcken, neglikorna i trädgårdssängen, georginerna i sina krukor, och sade: låt oss blifva träd, vi vilja ej vara blommor mera!
Sade engelen: hvarföre viljen J ej det?
Sade blommorna: vinden bryter oss, fjärlarna bedraga oss, menskorna förtrampa oss för det vi äro svaga.
Sade engelen: träd kunnen J ej blifva, men träds
skickelse
kunnen J antaga. Kring edra stänglar skall barken hårdna, barr skall vexa öfver edra grenar och stinga dem som vidröra er. Eder doft skall fördunsta och eder skönhet förgås, att J mån synas starka och frukta ingen. Och likväl kunnen J ej vara träd, ej heller blommor mer, utan tistlar lika, vid hvilka ingen gerna rör.
|155|Sade blommorna: hårda ord säger du oss. Kan det sköna aldrig vara starkt på jorden?
|86|Sade engelen: skönheten är styrkans moder och båda tillkommer jemnlik ära. Men skönheten skall aldrig begära att vara något annat än sig sjelf. Skönheten är ödmjuk, det är hennes ära; hon är värnlös, det är hennes vapen. Att gifva allt och begära intet, det är hennes himmelska företräde; hvarföre skulle hon afsäga sig det för nyck eller afunds skull? Vindar och menniskor kunna vara lika orättvisa mot de svaga; mot hvad hafva ej menniskor brutit? Men den svagas starkhet i lifvet, hennes seger i döden, hennes bästa smycke inför himmel och jord, äro ödmjukhet, hängifvenhet, offer … Viljen J gå bort från eder sjelfva och byta eder ljufva svaghet, icke mot styrka, utan mot styrkans skugga?
Sade rosorna, neglikorna och georginerna alla med en röst: låtom oss vara blommor alltid!
Nu gick solen ur molnet, mina ögon bländades och jag vaknade. Försvunnen var den ljusa engeln och blommorna ägde numera ingen röst. Men jag förstod deras glada samtal i aftonskimret: låtom oss vara blommor alltid!original: alltid?
Georges Sand hade nedfallit i det fuktiga gräset och en stygg mask kröp ut mellan bladen. Men jag tecknade i permen: o qvinna, var qvinna alltid!
1844.