Flickan
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Parabeln trycktes i HT 11 mars 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Den unga flickan uttrycker, till skillnad från ynglingen i föregående parabel, en mer okomplicerad livshållning. Ordvalet är naivt, tankarna associativa och tillvaron begränsad till den konkreta världen och den omedelbara känslan.
Parablerna
Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.
Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.
Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.
På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).
Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).
Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).
De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ Ganskamycket.
⬥ Herr Apolloapollofjäril.
⬥ Då komma bekymren [...] lifvet är.Jfr »Tårarnas makt».
⬥ Länge jag såg [...] det är lyckligt ..... Versraderna ur »Ingeborgs klagan», nionde sången i Esaias Tegnérs Frithiofs saga (1820–1825). [kommentar tillagd i januari 2011]
8. Flickan.
Hvarföre gick jag egentligen ut så tidigt när alla syskonen sofva i sina små bäddar och intet menniskohjerta slår emot dagens bråk ännu? Hvarföre? Ja hvarföre? Godt och gladt är det att vara ensam med löfkojorna i morgonsvalkan. Det kallar jag en sällhet att vara allena med sina tankar i våren. Men mina tankar ... med dem är det ofta rätt löjligt. »Du ser grufligt vigtig ut,» sade häromdagen min mor och jag bedyrar, att jag tänkte på ingenting. Det är narraktigt.
Det kommer sig deraf att jag blifvit stor nu. Jag är mycket äldre än alla dessa blommor och nästan så|146| gammal som den stora björken der. Femton år! nu är det hög tid att bli förnuftig, stadig som en gärdsgårdsstör och vis som en nattugla … Min
Herr Apollo
der, en fjäril får ej glömma hela verlden för en tusensköna … sakta, sakta, lofvar du att framdeles bli trogen och stadig, så skall du undslippa. Du är mig så lik en viss … hvem prasslar i häckarna?
Ja ja, det är annorlunda när man blir stor.
Då komma bekymren och tårarna och man får veta hvad lifvet är.
Då går man gerna ensam, tänker på ingenting och gråter öfver ingenting. Att vara ensam är ändå ej bra, man har så underliga tankar och man får till slut rätt ledsamt. Det är bättre att vara två … Jag håller af dig, min narciss, du doftar så längtansfullt. Elfven flyter i vackra hvirflar, han har ingen ro, ingen ro! … Der for en viss i går, jag såg hans hvita segel ila bort mellan stammarna.
Seglet i vester, det flög på sin våg,
Ack det är lyckligt .....
Nu måste vi tänka på något annat. Jag hade en dröm i natt, jag tyckte mig gå i trädgården, och syrener och häckar blommade gladt som nu. På deras blad|83| låg dagg; det såg ut som hade de gråtit nyss. Vinden for i bladen och de rörde sig till ord och frågade hvarandra: »hvar är vår vän?» Då sade det af blomsterna som var vackrast: »jag har sökt honom i trädgården och på stranden|147| och på vägen och i parken, men han fanns icke; jag skickade mina dofter ut att kalla honom öfverallt, och han kom icke!» I detsamma for en vind och rörde häckarnas blad och trädens kronor; daggtårarne föllo på marken, solen slök dem och middagen kom het öfver blommorna.
Hvad skall detta betyda?
1843.